Därför säger Institutet nej till förslaget om säkerhetszoner

Lagförslaget om ett system med så kallade säkerhetszoner ger polisen rätt att kroppsvisitera personer utan misstanke. Det är en oproportionerlig inskränkning i rätten till privat- och familjeliv och riskerar också att leda till diskriminering. Utredaren Andreas Ljungholm förklarar varför Institutet menar att lagförslaget inte är förenligt med våra grundlagar och folkrättsliga åtaganden.

Varför föreslår Institutet att förslaget om säkerhetszoner inte ska genomföras?

Först och främst är det viktigt att betona att även Institutet är oroade över det gängrelaterade våldet i Sverige med ett stort antal dödsskjutningar och sprängningar. Det är avgörande att staten vidtar åtgärder för att öka tryggheten i samhället, men de åtgärder som vidtas måste vara förenliga med både våra grundlagar och Sveriges folkrättsliga åtaganden. Detta gäller även vid stora samhällsutmaningar.

Det är utifrån dessa premisser Institutet har granskat och yttrat sig över förslaget om säkerhetszoner. Kortfattat kan man säga att Institutet inte anser att förslaget är förenligt med grundlagen och de internationella konventioner som Sverige är bunden av. Bland annat innebär det en inskränkning i rätten till privat- och familjeliv som inte kan anses proportionerlig till syftet med lagen. För att en lag, som på ett så omfattande sätt ingriper i den enskildes personliga integritet, ska anses vara proportionerlig krävs ett mycket tydligt stöd för att införandet av en sådan lag är en effektiv åtgärd för att uppnå syftet med lagen, det vill säga att förhindra skjutningar och sprängningar. Institutet anser inte att utredningen visat detta.

Institutet anser också att polisen med de föreslagna reglerna inom utvalda områden kommer att ha allt för breda befogenheter att på godtyckliga grunder göra inskränkningar i den personliga integriteten genom att kroppsvisitera personer för att de till exempel är klädda på ett visst sätt eller uppvisar ett avvikande beteende.

I remissvaret lyfter Institutet fram alternativ till lagförslaget, vad är det?

Vi tror att det vore bättre att göra en översyn av existerande regler i Polislagen. Lagen har ansetts otydlig och svår att tillämpa. Justitieombudsmannen (JO) uppmärksammade faktiskt regeringen på behovet av en översyn av lagstiftningen redan för ett antal år sedan. En sådan översyn vore bättre än att införa helt nya möjligheter till mer svepande visitationer i utvalda områden på relativt godtyckliga grunder.

Dessutom tror institutet att höjd polisnärvaro i de områden där man tror att skjutningar och sprängningar ska äga rum troligtvis är en mer effektiv åtgärd för att förhindra sprängningar och skjutningar.

Om den här lagstiftningen ändå införs anser institutet att det bör vara en domstol som bestämmer om säkerhetszoner ska införas, och inte polisen. Det rör sig nämligen om så stora potentiella inskränkningar i rätten till skydd för privat- och familjeliv hos breda grupper att det är viktigt att ett sådant beslut fattas av en oberoende och opartisk domstol.

I detta sammanhang kan det också tilläggas att inom loppet av ett par månader har tre olika parallella utredningar, som tillsatts i syfte att på olika sätt vända utvecklingen med det ökade gängvåldet, kommit fram till tre olika slutsatser om vem som ska fatta beslut. Vad gäller vistelseförbud så är förslaget att åklagare ska fatta beslutet, vad gäller anonyma vittnen så är förslaget att domstolen ska fatta beslutet och i detta förslag om säkerhetszoner är alltså förslaget att polisen ska fatta beslutet. Med andra ord, tre förslag om hur det gängrelaterade våldet ska bekämpas kommer fram till tre helt olika lösningar på var besluten ska fattas. Detta riskerar att skapa ett system som är inkonsekvent och osammanhängande.

Vilka risker ser Institutet att lagen kan medföra om den genomförs?

Till att börja med finns en överhängande risk att helt oskyldiga personer kan komma att stoppas och kroppsvisiteras. Nu säger utredningen visserligen att om en säkerhetszon har införts mot bakgrund av en konflikt mellan två kriminella nätverk så finns det bara behov av att kroppsvisitera de som på något sätt kan ha koppling till de nätverken. Vi anser att utredningen i denna del förenklar problembilden på ett rättsosäkert sätt genom att förutsätta att det alltid är tydligt vem som tillhör ett visst gäng. Dessutom är det otydligt vad utredaren menar med att ”ha koppling” till ett kriminellt nätverk och hur polisen skaavgöra det..

Polisen kommer enligt förslaget ha väldigt breda befogenheter att på godtyckliga grunder kroppsvisitera personer, till exempel för att de är klädda på ett visst sätt eller uppvisar ett avvikande beteende. Detta kommer oundvikligen leda till att flera oskyldiga personer kommer att kroppsvisiteras.

I detta sammanhang är det intressant att titta på Danmark som haft ett liknande system på plats i flera år. Ett par år efter att reglerna införts i Danmark kunde man se att i de flesta zonerna hittade polisen ingen vapen vid 98-99% av visitationerna. Det vill säga, tusentals oskyldiga danskar visiterades. Dessutom blev zonerna i Danmark avsevärt mycket större än vad som var tänkt. I de danska förarbetena framgår att tanken var att en zon skulle täcka vissa avgränsade områden såsom en krog, ett köpcentrum, en gata eller ett torg, men under en period 2008-2009 utgjorde hela Köpenhamns och Fredriksbergs kommuner en visitationszon. Det finns alltså även en överhängande risk att säkerhetszonerna i Sverige med tiden kommer bli väldigt stora.

En annan risk är att lagen kan komma att leda till både faktisk och upplevd diskriminering. Med en så omfattande möjlighet att på relativt godtyckliga grunder visitera personer inom ett visst område finns en fara att personer som tillhör vissa grupper blir visiterade oftare än personer som tillhör andra grupper.

Varför kritiserar Institutet den korta remisstiden?

Institutet anser att remissinstanserna genom den mycket korta svarstiden inte har fått en verklig möjlighet att tillföra viktig expertis i ärendet. Grundlagens så kallade beredningskrav har därför inte uppfyllts. Den korta svarstiden har alltså fråntagit viktiga remissinstanser möjligheten att inkomma med genomarbetade remissvar. Detta kan i längden påverka rättssäkerheten negativt.

Regeringen har dessutom inte framfört några särskilda skäl som motiverar en så här kort svarstid. Regeringen hänvisar till vikten av att snabbt bekämpa det gängrelaterade våldet, men har inte visat att den föreslagna lagen på ett snabbt sätt skulle få denna effekt. Tvärtom säger utredningen själv att man inte ska förvänta sig att förslaget i sig ”kommer medföra att ett stort antal fler skjutningar och sprängningar kan förhindras”.

En förlängning av svarstiden, som ger möjlighet för remissinstanser att inkomma med genomarbetade remissvar, är inte bara fullt möjlig, utan även avgörande för att beredningskravet ska anses uppfyllt

Läs Institutets remissvar