”Diskussionen måste ta sin utgångspunkt i rättigheter, inte i hur vård och omsorg organiseras”

Barn och unga med funktionsnedsättning i Sverige kan fortfarande placeras på institution – ibland även efter att behovet av vård har upphört. För Markus Schefer är detta inte främst en fråga om vårdens organisering, utan om grundläggande mänskliga rättigheter. I denna intervju varnar han för att institutionsplacering i sig innebär ett allvarligt ingrepp i rätten till självbestämmande.

Vad anser du om att barn och unga med funktionsnedsättning i Sverige kan frihetsberövas av sociala skäl och förbli placerade på institution även efter att vårdbehovet har upphört?

– Rätten att leva självständigt och att vara inkluderad i samhällsgemenskapen gäller även barn med funktionsnedsättning som är i behov av omvårdnad av samhället. Det krävs insatser som inte institutionaliserar – vi behöver stödformer som är baserade i samhällsgemenskapen. Kommitténs uppfattning är att rättigheterna i konventionen gäller alla, inklusive barn. Omsorg bör inte ges i institutioner, och stater bör säkerställa tillgång till familjehem eller familjeliknande boendeformer. Diskussionen måste ta sin utgångspunkt i rättigheter, inte i hur vård och omsorg organiseras.

Hur kan Sverige säkerställa att beteenden som beskrivs som ”socialt utmanande” inte i själva verket är en följd av att personer med olika funktionsnedsättningar möter en olämplig eller otillgänglig miljö?

– Att agera utåt eller uppvisa beteenden som uppfattas som socialt oacceptabla kan vara en konsekvens av att leva i en miljö som upplevs som fientlig. När samhället svarar på detta med institutionsplacering leder det till indirekt diskriminering av personer med funktionsnedsättning och till kränkningar av rätten att leva självständigt och vara inkluderad i samhällets gemenskap.

Vilka risker ser du om den pågående statliga utredningen av institutionsvården för barn inte integrerar ett funktionsrättsperspektiv baserat på funktionsrättskonventionen i sina konsekvensanalyser och förslag?

– I dessa diskussioner fokuserar man ofta på rättssäkerhetsgarantier, levnadsförhållanden på institutioner och lagligheten i placeringar. Dessa frågor är mycket viktiga. Men det är avgörande att förstå att själva institutionsplaceringen i sig innebär ett allvarligt ingrepp i rätten till självbestämmande över sitt boende, oavsett om det finns rättssäkerhetsgarantier eller inte.

Vad krävs av staten för att leva upp till kommitténs rekommendation om att anta en nationell plan för avinstitutionalisering, i ljuset av den pågående reformen av SiS-hemmens struktur?

– Det krävs att stödinsatser baserade i samhällsgemenskapen byggs upp och att institutioner avvecklas utan att människor lämnas utan stöd eller boende. Detta tar givetvis tid, men det är avgörande att arbeta parallellt med båda delarna och att successivt omfördela resurser från institutionsvård till insatser baserade i samhällsgemenskapen enligt en tydlig tidsplan. Kommittén definierar inte institutioner utifrån deras storlek. Avgörande är i stället bristen på autonomi och självbestämmande samt exkluderingen från samhället. Dessutom behöver omställningsprocessen följas upp för att identifiera nya dysfunktionella system. Sverige har en lång historia av att avveckla institutioner. Det saknas inte kunskap – men möjligen politisk vilja.