Ny strategi ska stärka rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Institutet för mänskliga rättigheter har tagit fram en ny funktionsrättsstrategi för 2026–2030. Strategin ska stärka arbetet med rättigheterna för personer med funktionsnedsättning och handlar om tre delar: främja, skydda och övervaka genomförandet av funktionsrättskonventionen.

Samtidigt visar vår nulägesanalys att det finns betydande utmaningar: bristande genomförande av konventionen, ökande hinder i vardagen och otillräckliga åtgärder från ansvariga aktörer. Emma Melander Borg som är utredare och ansvarar för strategin på Institutet för mänskliga rättigheter, berättar vad den innebär i praktiken och vad som faktiskt behöver förändras.

Hur har ni tagit fram strategin?

Institutet för mänskliga rättigheter tog fram en övergripande strategi 2025. Den har vi utgått ifrån och sedan arbetat nära funktionsrättsrörelsen. Genom workshops och dialoger har vi fått många värdefulla inspel, vilket också är en del av vårt uppdrag.

Vi är väldigt tacksamma för det stora engagemanget och den kunskap vi fått genom denna process. Samtidigt finns det alltid mer att göra och utveckla i det fortsatta arbetet, berättar Emma Melander Borg.

Vad kommer strategin att göra för skillnad?

Strategin ger oss en tydlig riktning i vårt arbete, vilket gör att vi kan arbeta mer strukturerat och konsekvent över tid. Den hjälper oss att fatta snabbare och mer träffsäkra beslut, samtidigt som vi blir mer flexibla och bättre rustade att hantera nya frågor.

För mig har själva arbetet med strategin också varit viktigt. Vi har fått en mycket tydligare bild av vad vi faktiskt behöver prioritera framåt.

Den stärker dessutom vår samverkan med funktionsrättsrörelsen, eftersom den tydliggör vad vi ska fokusera på och skapar en gemensam grund för dialog.

Och sist men kanske viktigast hjälper den oss att sätta ord på vår roll, vad vårt uppdrag faktiskt innebär i praktiken. Vi har också en stabil grund att bygga vidare på inför nästa strategiperiod.

Hur kommer ni arbeta mer konkret med strategin?

Under varje mål i strategin beskriver vi vad vi kommer att fokusera på när det gäller att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. Det är också kärnan i vårt uppdrag enligt funktionsrättskonventionen.

Konkret kommer vi till exempel att arbeta för att regering och riksdag tar fram nya lagar som är i linje med funktionsrättskonventionen, och att äldre lagar ses över och justeras. Vi genomför också tematiska studier för att synliggöra var bristerna finns.

När det gäller uppföljningen av FN:s rekommendationer utvecklar vi nya arbetssätt. Vi är till exempel nära att lansera en digital plattform som ska hjälpa skyldighetsbärare att följa hur långt Sverige har kommit i arbetet med rekommendationerna och var det fortfarande finns brister.

För att öka kunskapen om konventionen kommer vi också att genomföra informationsinsatser. Det här är några exempel på vad strategin innebär i praktiken.

Vad krävs av andra aktörer för att det ska lyckas?

Det börjar med att regering och riksdag ser till att nya lagar hänger ihop med funktionsrättskonventionen – och att gamla lagar uppdateras. Men det räcker inte med lagar på papperet.

Kommuner och regioner måste både ha resurser och rätt arbetssätt för att få det att fungera i vardagen. Och det handlar inte bara om pengar. Om man inte från början planerar för att människor är olika, så tvingas man i stället till dyra speciallösningar i efterhand – och det riskerar att skapa utanförskap.

Mycket avgörs lokalt där människor har sin vardag. Det är också där många upplever att deras rättigheter inte respekteras, till exempel skolan eller vid kontakt med sjukvården och socialtjänsten. Därför behöver skyldighetsbärare börja ta större ansvar. Och rättighetsbärare kunna ställa krav.

I slutändan handlar det om att alla nivåer i samhället måste börja tänka tillgänglighet och inkludering från start, inte som något man lägger till i efterhand. Att funktionsrättsrörelsen är involverade i beslut som rör dem är också avgörande.

Vad ger dig hopp i det här arbetet, trots att mycket går åt fel håll?

Det är en svår fråga, men det som ger mig mest hopp är styrkan och engagemanget i funktionsrättsrörelsen. Där finns en lång erfarenhet, mycket kunskap och en stor drivkraft. De driver sina frågor stenhårt och backar inte.

Vi ser också hur rörelsen breddar perspektiven, till exempel genom att lyfta frågor om migration och funktionsnedsättning. Det gör att fler inkluderas och att arbetet utvecklas.

Jag hoppas att det offentliga Sverige i högre grad börjar få upp ögonen för situationen och tar rättighetsfrågorna på allvar, att man börjar förstå att aktiv involvering av funktionsrättsrörelsen inte bara är en skyldighet utan en möjlighet som leder till bättre och mer förankrade beslut. Med ganska små förändringar går det faktiskt att göra stor skillnad.