Hallå där Fanny Holm, ny ledamot i styrelsen

Vid årsskiftet välkomnade Institutet för mänskliga rättigheter två nya ledamöter till styrelsen. En av dem är Fanny Holm som forskar om internationell straffrätt och brottsoffers rättigheter vid Umeå universitet. I en kort intervju berättar hon om sitt engagemang för mänskliga rättigheter och vilka utmaningar hon ser för rättighetsskyddet i Sverige idag.

Hur har du engagerat dig för och jobbat med mänskliga rättigheter tidigare i ditt liv?

Mitt engagemang för mänskliga rättigheter började under tidiga tonåren i skolans Amnestygrupp. Det ledde senare till praktik på Amnestys huvudkontor i London. Under vistelsen där demonstrerade vi utanför det brittiska parlamentet för att den chilenske diktatorn Augusto Pinochet skulle åtalas för sina övergrepp mot landets befolkning. Då visste jag inte att jag skulle ägna mitt yrkesliv åt internationell straffrätt och hur vi kan utkräva ansvar för de mest allvarliga brotten, men jag drevs redan då av en stark övertygelse att rättvisa måste skipas.

Engagemanget för mänskliga rättigheter och ansvarsutkrävande fick mig att börja studera juridik och senare att forska om offer för allvarliga internationella brott och om offrens väg genom rättsprocessen. Jag har också arbetat med rättighetsfrågor för brottsoffer på Brottsoffermyndigheten och har erfarenhet av domstolsarbete.

Vad hoppas du kunna bidra med till styrelsen?

Min förhoppning är att jag genom min bakgrund kan bidra med kunskap om hur mänskliga rättigheter utvecklats inom och idag är en del av den internationella rätten, och med kunskap om Sveriges internationella förpliktelser och hur de genomförs nationellt. Inte minst hoppas jag kunna bidra på mitt specialområde brottsoffers rättigheter. Slutligen hoppas jag att jag med min forskarbakgrund kan bidra till att stärka institutets arbete och arbetssätt när det gäller att främja kunskap om mänskliga rättigheter i Sverige.

Vad ser du som dom största utmaningarna och möjligheterna för mänskliga rättigheter i Sverige?

I min forskning har jag sett att Sverige länge har haft en ambivalent relation till mänskliga rättigheter. Å ena sidan har vi varit pådrivande internationellt och vi lever upp till många förpliktelser men samtidigt har det funnits ett motstånd mot att göra fullt allvar av rättighetsskyddet nationellt, till exempel genom utkrävbarhet. Jag har sett brister i hur rättigheterna beaktas i lagstiftningsprocesser, under lång tid, men också att dessa brister tycks öka under senare år, vilket speglas i den senaste tidens debatter.

Jag ser att rättighetsskyddet utmanas extra mycket i oroliga tider, som de vi befinner oss i, och därför tror jag att den stora utmaningen och det viktigaste just nu är att framhärda i att rättigheterna tas på allvar på bred front i det svenska samhället, inte minst i lagstiftningsprocesser, och att stärka rätten till effektiva rättsmedel. Sedan jag tillträdde styrelsen har min syn på utmaningar och möjligheter kanske inte förändrats utan snarare förstärkts genom intryck från övriga styrelseledamöter, institutets kloka medarbetare och civilsamhället genom rådet.