”Skäl till oro för konsekvenserna”

Adam Danieli från Timbro är i en replik (11/6) kritisk mot att Institutet för mänskliga rättigheter som myndighet ifrågasätter reformer som föreslås av regeringen. Danieli väljer då att bortse ifrån att Institutet för mänskliga rättigheter har en oberoende ställning som nationell institution för mänskliga rättigheter.

Just oberoendet av regeringen är en grundbult enligt de internationella Parisprinciperna för människorättsinstitut och för lagen om Institutet för mänskliga rättigheter. Motsvarande oberoende människorättsinstitut finns i 120 länder, i hela Norden samt i nästan alla europeiska länder och det oberoende mandatet respekteras av EU:s medlemsländer. Det enda tydliga undantaget från den principen var Ungern under Viktor Orbáns ledning.

Institutet för mänskliga rättigheters ställningstaganden bygger på de internationella konventioner om mänskliga rättigheter vi har i uppdrag att utgå ifrån i vårt arbete. I min debattartikel sammanfattade jag synpunkter på flera reformförslag som vi kommenterat utförligt i remissvar till regeringen. Det handlar om retroaktivt återkallande av permanenta uppehållstillstånd, skärpta krav för medborgarskap (utan övergångsregler för pågående ansökningar) och återkallande av medborgarskap. Även om det har funnits skäl att utifrån Sveriges grundlag och internationella konventionsåtaganden kommentera delar i vart och ett av dessa förslag så är det den sammantagna effekten som inger störst oro och de samlade konsekvenserna har inte heller analyserats utifrån ett människorättsperspektiv.

Danieli slår in en öppen dörr när han konstaterar att stater enligt internationella konventioner om mänskliga rättigheter har ett handlingsutrymme att reglera frågor om medborgarskap och att så sker i många länder. Det lyfter även Institutet för mänskliga rättigheter fram i våra remissvar. Sakfrågan handlar inte om att tillåta krav för medborgarskap utan om vilka villkor som ska gälla för att förvärva och ha ett medborgarskap samt hur spelreglerna kan ändras för redan pågående ansökningar.

I min artikel pekade jag särskilt på två punkter där jag menar att reformernas utformning inger oro ur ett människorättsperspektiv. Det ena handlar om vägen till medborgarskap som riskerar att få diskriminerande effekter för vissa grupper, exempelvis personer med funktionsnedsättning, och det andra handlar om att indela medborgarskapet i starka och svaga varianter.

Utformningen av exempelvis försörjningskravet för medborgarskap riskerar att slå särskilt hårt mot personer som kan ha svårare än andra att etablera sig på den öppna arbetsmarknaden, det handlar om kvinnor med lägre utbildning och personer med funktionsnedsättning. Medborgarskapsregler ska enligt artikel 5 i medborgarskapskonventionen inte innebära eller omfatta någon praxis liktydig m I funktionsrättskonventionens artikel 18 slås också rätten till medborgarskap på lika villkor som för andra fast.

Vad gäller möjligheten att återkalla medborgarskap har tidigare statliga utredningar kommit fram till att en sådan möjlighet inte bör införas, bland annat eftersom det kan bidra till att skapa två olika måttstockar i rättsstaten, ett första och andra klassens medborgarskap. I utredningen från 2006 konstaterades att ”skälen mot ett införande av en återkallelsemöjlighet således är många och starka”.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har ifrågasatt om det är förenligt med artikel 25 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) att göra åtskillnad mellan personer som är medborgare sedan födseln och de som förvärvat medborgarskapet genom naturalisation. Det kan även ifrågasättas om det är förenligt med artikel 17 i medborgarskapskonventionen där det slås fast att medborgare med dubbla medborgarskap ska ha samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i konventionsstaten. En annan brist i förslaget är att det inte tydligt utretts hur ett beslut om återkallelse ska göras för att säkerställa den enskildes rätt till privat- och familjeliv enligt bland annat artikel 8 i Europakonventionen.

Fredrik Malmberg, direktör Institutet för mänskliga rättigheter