Hallå där Hewan Temesghen – ledamot i Rådet för de mänskliga rättigheterna

Hewan Temesghen är tidigare generalsekreterare för Fairtrade Sverige och en ledande röst i frågor om hållbarhet. Hewan har en lång erfarenhet i frågor om mänskliga rättigheter både nationellt och internationellt, bland annat som ordförande för Centrum mot rasism , engagemang i Afrosvenskarnas Riksorganisation i frågor om rättigheter för rasifierade personer med funktionsnedsättning, inom Röda Korsets folkrättskrets samt som chef i Södertälje och Botkyrka kommun med att främja jämlikhet. Hewan har nominerats av en privatperson.

Vad vill du framför allt bidra med i rådets arbete?

Jag hoppas kunna bidra med min erfarenhet, kompetens och nätverk i arbetet med att värna mänskliga rättigheter i Sverige. En förutsättning för att Institutet ska lyckas med sitt uppdrag är samverkan med många olika aktörer, alltifrån ideella organisationer, myndigheter till enskilda personer. För att få förtroende så behöver Institutet ”ha örat mot marken” – jag hoppas kunna bidra till det och lyfta perspektiv från grupper som inte alltid hörs eller synliggörs.

Vad ser du främst fram emot med arbetet i rådet?

Jag vill se ett trovärdigt, oberoende och när det behövs ett obekvämt Institut. Det är historiskt att Sverige efter många år nu har ett Institut för mänskliga rättigheter. Det är ett privilegium att få sitta med i rådet och med privilegium kommer ansvar. Jag ser fram emot att få samarbeta med alla involverade kunniga ledamöter i rådet. Så att vi tillsammans kan vara ett bra stöd för Institutet, främja mänskliga rättigheter i Sverige och förebygga att fler utsätts för kränkningar – i hopp om att vi kan bidra till att utveckla Sveriges mänskliga rättighetshistoria.

Vad ser du som de största utmaningarna för mänskliga rättigheter idag i Sverige?

Det finns flera utmaningar för mänskliga rättigheter i dagens Sverige. Några av de största är skillnaden mellan olika grupper när det gäller tillgång till de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (såsom rätten till arbete, bostad, utbildning och hälsa med flera). Men också utsattheten för diskriminering, exkludering, hatbrott. Konsekvenserna är enorma både för individer och samhälle som resulterar i osäkerhet, bristande förtroende mellan individer och mot myndigheter. Samtidigt tycker jag att man i dagens debattklimat kan möta en ganska hård och ifrågasättande attityd som visar på normförskjutning och kunskapsbrist. Det påminner oss om att mänskliga rättigheter alltid måste värnas, och aldrig tas för givna.