Hallå där Yngve Gustafson ledamot – i Rådet för de mänskliga rättigheterna!

Yngve Gustafson är läkare och professor vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten Geriatrik, Umeå universitet. I sin forskning fokuserar Yngve på äldre människors livsvillkor och rättigheter. Yngve har blivit nominerad av Äldreupproret

Vad vill du framför allt bidra med i rådets arbete?

Som forskare, läkare och med mångårigt arbete i Läkarsällskapet och @Läkarförbundet samt ideellt arbete bland annat i Svenska kyrkan och Demensförbundet hoppas jag kunna bidra med en bred erfarenhet när det gäller mänskliga rättigheter, framförallt när det gäller gamla människors tillgång till sjukvård och äldreomsorg i Sverige. Jag hoppas också att på olika sätt kunna bidra med kunskap och engagemang främst när det gäller att få bort ålderismen i samhället.

Tillgång och kvalitet på vård beror på i vilken region man bor i eller om man bor i storstad eller i glesbygd. Gamla människor generellt, men gamla kvinnor i synnerhet, får ofta sämre vård. Många minoritetsgrupper som till exempel samer, romer, invandrare, personer med funktionsvariationer och hbtqi-personer har också sämre hälsa vilket till stor del beror på diskriminering. Gamla människor från olika minoritetsgrupper är särskilt utsatta för diskriminering och ofta osynliggjorda.

Vad ser du främst fram emot med arbetet i rådet?

Främst ser jag fram emot att möta andra personer i rådet som brinner för mänskliga rättigheter och som har erfarenhet att arbeta mot diskriminering i samhället. Med ödmjukhet och tacksamhet ser jag fram emot att få möjlighet att medverka i rådet för mänskliga rättigheter.

Vad ser du som de största utmaningarna för mänskliga rättigheter idag i Sverige?

Många människor drabbas av allvarlig ohälsa på grund av social och ekonomisk utsatthet. Vårdpersonalen flyr sjukvården mycket för att man inte har möjlighet att ge främst gamla människor den vård och rehabilitering de behöver. Inkomstklyftorna har ökat och privata sjukvårdsförsäkringar har inneburit att tillgången till sjukvård och äldreomsorg inte längre utgår från personens behov utan styrs av individens ekonomi. Ekonomi är avgörande för till exempel munhälsan. ”Fattigpensionärer” har inte råd att gå till tandläkaren eller äta näringsriktig mat. Därtill är undernäring och svält är fortsatt vanligt inom äldreomsorgen. Få eller inga kommuner följer livsmedelsverkets rekommendationer när det gäller god och nyttig mat till gamla människor på äldreboende och med hemtjänst.