Mänskliga rättigheter och koranbränningar

Tre frågor till Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet och ledamot i styrelsen för Institutet för mänskliga rättigheter.

I vår årsrapport för 2022 skrev vi att frågor om yttrande- och mötesfrihetens gränser åter hade aktualiserats, och att diskussionen om hur svensk lagstiftning och myndighetspraxis lever upp till internationella människorättsåtaganden om att beivra hatpropaganda lär fortsätta. 

Vad ser du som kärnan i den här diskussionen?

Det är förstås fråga om att väga två viktiga intressen och skyldigheter mot varandra, nämligen yttrandefriheten och nödvändigheten att beivra hat och hets mot folkgrupp.

Varför är frågan så komplex?

Förutom denna i sig besvärliga intresseavvägningen så är en annan komplexitet att t ex koranbränning kan uppfattas på två olika sätt: som en slags kritik av en religion och dess läror respektive som hets mot den grupp av människor som bekänner sig till den religionen. Religionskritik måste vara tillåten (i vart fall i rimliga former), men inte hatiska yttranden mot religiösa grupper.

Vad skulle en resolution i MR-rådet betyda för Sveriges del?

Det beror helt på vad den skulle innehålla och vilka som skulle rösta för den. Stater är inte bundna att följa resolutioner i MR-rådet, men de kan ha politisk betydelse.

Från Institutets årsrapport 2023

I Årsrapport 2023, publicerad i april, belyste Institutet för mänskliga rättigheter de här frågorna med följande text (s. 83-85):

Koranbränningar och gränserna för yttrande- och mötesfrihet

”I april 2022 brände politikern och opinionsbildaren Rasmus Paludan Koranen på ett antal platser i Sverige efter att polisen i flera fall gett honom tillstånd att hålla en allmän sammankomst för att göra detta. Koranbränningarna sammanföll med fastemånaden ramadan och genomfördes framför allt i områden med en relativt stor muslimsk befolkning och i vissa fall i nära anslutning till moskéer. På ett antal platser uppstod oroligheter, upplopp och stenkastning. Ett flertal personer har under året blivit dömda för bland annat grovt sabotage mot blåljusverksamhet efter att ha medverkat i dessa kravaller.

Den efterföljande politiska och mediala debatten kom främst att handla om lokalbefolkningens agerande och polisens ingripande samt det tumult som uppstod i samband med händelserna. Koranbränningarna och de efterföljande kravallerna väckte även en diskussion om gränserna för yttrande- och mötesfriheten.

Yttrandefrihet och mötesfrihet är grundläggande mänskliga rättigheter och bärande principer i ett demokratiskt land. I Sverige är båda dessa friheter skyddade genom både grundlagen och de internationella konventioner som Sverige har anslutit sig till, exempelvis Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR).

Yttrandefriheten innebär dock inte att man i alla sammanhang får säga eller göra vad som helst. I ett demokratiskt samhälle kan yttrandefriheten i vissa fall begränsas för att skydda andra människors fri- och rättigheter. Europakonventionen tillåter exempelvis att yttrande- och mötesfriheten begränsas av detta skäl om begränsningen är föreskriven i lag och nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Utöver detta har Sverige enligt bland annat den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (ICERD) skyldigheter att förbjuda så kallad hatpropaganda. Enligt ICCPR ska även allt främjande av rasistiskt eller religiöst grundat hat som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld vara förbjudet i lag.

I Sverige begränsas yttrandefriheten exempelvis genom att hets mot folkgrupp är förbjudet enligt lag. Det gör det brottsligt att offentligt sprida meddelanden som hotar eller uttrycker missaktning för en grupp av personer med anspelning på exempelvis trosbekännelse. Det är inte bara muntliga och skriftliga meddelanden som är förbjudna, utan även meddelanden som sprids på annat sätt. Högsta domstolen har till exempel slagit fast att bärandet av nazistiska symboler kan betraktas som hets mot folkgrupp.

Sverige har under de senaste åren fått flera rekommendationer från FN:s olika granskningsorgan vad gäller hatpropaganda. Sverige uppmanas bland annat att vidta omedelbara åtgärder för att skydda muslimska minoritetsgrupper. Granskningsorganen har även särskilt lyft fram ansvaret att motverka hatpropaganda bland politiker och media och uppmanat Sverige att öka sina ansträngningar för att bekämpa, utreda och lagföra fall av detta.

Enligt Europadomstolens praxis måste det i ett demokratiskt samhälle vara möjligt att kritisera religiösa idéer och praktiker, även om det kan såra vissa grupper.

Religiösa grupper måste tolerera kritiska offentliga uttalanden och debatt om deras religion under förutsättning att sådan kritik inte innebär uppvigling till hat, våld eller diskriminering. Europadomstolen har slagit fast att yttranden som har för avsikt att sprida hat baserat på religiös intolerans inte omfattas av Europakonventionens skydd för yttrandefriheten.

Tillstånd till allmän sammankomst regleras i Sverige i ordningslagen som i sin tur bygger på regler i 2 kap. 24 § regeringsformen som medger begränsningar i mötes- och demonstrationsfriheten. Allmän sammankomst får enligt ordningslagen vägras om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi. Möjligheten att vägra tillstånd har tolkats vara begränsad till fall då det finns en konkret fara för ordningen och säkerheten och denna består i utförandet av brottsliga gärningar.
Frågor om yttrande- och mötesfrihetens gränser har åter aktualiserats i inledningen av år 2023 mot bakgrund av aktioner och demonstrationer som genomförts med anledning av Sveriges ansökan om att bli medlem i förvarsalliansen NATO. Diskussionen om hur svensk lagstiftning och myndighetspraxis lever upp till internationella människorättsåtaganden om att beivra hatpropaganda lär fortsätta. En viktig utgångspunkt är dock att yttrandefriheten är en förutsättning för den fria åsiktsbildningen, något som i regeringsformen har angetts vara en av folkstyrelsens, det vill säga demokratins, grundvalar.”