Funktionsrätt

Människor med funktionsnedsättning har samma rättigheter som personer utan funktionsnedsättning.

Rättigheter för personer med funktionsnedsättning 

Det finns en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – Convention On The Rights Of Persons With Disabilities (CRPD). Konventionen innehåller inga särskilda rättigheter. Däremot förtydligar den vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna utkräva sina mänskliga rättigheter. Den fokuserar på icke-diskriminering och listar de åtgärder som behövs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna ta del av medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Sveriges regering och riksdag, myndigheter, kommuner och regioner har det största ansvaret för att det som står i konventionen ska bli verkliga rättigheter. Några exempel på rättigheterna som finns i konventionen är att alla har rätt till

  • god hälsa och till sjukvård
  • utbildning och arbete
  • trygghet och delaktighet i samhället
  • stöd och hjälpmedel för att kunna vara delaktig i samhället
  • information på ett sätt som är tillgängligt.

Sverige anslöt sig till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 2009. Sedan dess har Sverige genomfört en hel del förändringar i positiv riktning. Men det finns mycket kvar att göra. Levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning är fortfarande generellt sämre än för personer utan funktionsnedsättning. Det handlar till exempel om att utbildningsnivåerna är lägre, arbetslösheten är högre, den ekonomiska utsattheten är större och den fysiska och psykiska hälsan är sämre.

Institutets rapporter och rekommendationer

Institutets rekommendationer i samband med granskningen av Sverige

Under 2024 har Sverige granskats av FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi har som oberoende institut rapporterat till kommittén om hur Sverige genomför konventionen. I vår rapportering har vi fört fram rekommendationer bland annat inom följande områden:

  • Tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet: Det ställs krav på omfattande medicinsk bevisning och personer med funktionsnedsättning beskriver upplevelser av att känna sig misstrodda, misstänkliggjorda och som en belastning, snarare än att bemötas som personer med rättigheter och kapacitet att ge värdefulla bidrag till samhället.
  • Bostad, utbildning och sysselsättning: Det finns fortfarande segregerande strukturer i systemen som ska möta behoven hos personer med funktionsnedsättning. Samtidigt saknas en diskussion om systemens utformning utifrån ett rättighetsperspektiv.
  • Diskriminering: Antalet anmälningar avseende diskriminering som har samband med funktionsnedsättning har ökat under de senaste åren men diskrimineringslagen skyddar idag inte mot all diskriminering som konventionen kräver att staten förbjuder.’

Institutets årsrapport 2024

Statens ansvar att motverka våld, tvång och begränsningar i självbestämmande

I en rapport som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) publicerade under 2023 framkom uppgifter om hur vuxna personer med funktionsnedsättning utsätts för allvarliga rättighetskränkningar- Kränkningarna skedde i personernas hem som är gruppbostäder för vuxna enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). IVO uppmärksammade bland annat att personer blev inlåsta, fasthållna och hindrades från att lämna sina lägenheter.

Institutet analyserade IVO:s rapport ur ett människorättsperspektiv och uppmärksammade de resultat som kommit fram. I detta sammanhang belyste Institutet också statens ansvar enligt funktionsrättskonventionen när det gäller att motverka våld, tvång och begränsningar i självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning. Institutet synliggjorde även situationen i sin alternativrapport till FN:s kommitté för personer med funktionsnedsättning. Kommittén granskade Sverige i mars 2024.

Artikel publicerad 25 september 2023

Skyldighet att samla in data om villkor i skolan för barn och elever med funktionsnedsättning

Institutet har bland annat i remissvar betonat vikten av att samla statistik och öka kunskapen om situationen för barn och elever med funktionsnedsättning i skolan. Det gäller även kunskapen om i vilken utsträckning de har tillgång till stödinsatser. Det är skyldigheter som staten har enligt sina internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Institutet har även åberopat de rekommendationer som Sverige fått från flera av FN:s granskningskommittéer när det handlar om insamling av data.

Se även institutets remissvar på utredningen Uppföljning för utveckling – ett hållbart system för samlad kunskap om villkoren för barn och elever med funktionsnedsättning i förskola och skola.

Aktuella processer, domar och beslut

Högsta domstolen klargjorde att en skolas brister i särskilt stöd kan vara diskriminering

Under 2024 avgjorde Högsta domstolen (HD) ett mål om diskriminering som kallas ”Grundskoleelevens stödbehov”. I domen konstateras att en kommun har diskriminerat en elev med funktionsnedsättning genom att inte uppfylla skollagens regler om särskilt stöd. Skolan dröjde med att analysera stödbehoven och upprätta en åtgärdsplan. Förseningen innebar att eleven inte kom i en jämförbar situation som sina klasskamrater och hen kunde inte heller tillgodogöra sig undervisningen under den aktuella perioden. Genom domen tydliggjorde HD förhållandet mellan diskrimineringslagen och skollagens regler om särskilt stöd. Domstolens bedömning klargjorde också att det kan vara diskriminering genom bristande tillgänglighet i skolan även när det inte finns en diagnos.

Man med autism fick inte mönstra för värnplikt

En man har anmält Försvarsmakten för diskriminering i samband med urvalet till prövning till grundutbildning med värnplikt. På grund av att mannen har en diagnos inom autismspektrumet har Försvarsmakten skrivit av hans ansökan utan att göra någon individuell bedömning av mannens funktionsförmåga. Diskrimineringsombudsmannen (DO) har gått vidare med ärendet och stämt staten genom Försvarsmakten.

Stämningsansökan och mer information

Elev med dyslexi har anmält Sverige till FN för diskriminering

En elev med dyslexi anmälde sin skola för diskriminering i samband de nationella proven i årskurs 6. Eleven läser genom att lyssna på texter och fick inte tillgång till de stöd hon behövde för att kunna genomföra proven på samma villkor som sina klasskamrater. Ärendet har nått högsta instans i Sverige och eleven har anmält ärendet till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Kommittén har accepterat klagomålet och skickat anmälan till Sverige.

Kvinna får ingen möjlighet att kommunicera med stödpersonal

En kommun har nekat en dövblind kvinna möjlighet att kommunicera med hemtjänsten genom taktilt teckenspråk. Det innebär att hon inte kan kommunicera med den vårdpersonal som kommer hem till henne för att hjälpa till med vardagliga behov. Enligt Högsta Förvaltningsdomstolens dom 2018 ska taktil teckenspråkstolkning inte räknas till de hjälpbehov som kan ligga till grund för beviljande av insatsen personlig assistans och assistansersättning.

Aktuella frågor och statistik

Kännedom om och upplevelser av mänskliga rättigheter i Sverige – en rapport från Rivkraftspanelen

Institutet genomförde en undersökning 2023 genom att ställa frågor till den så kallade Rivkraftspanelen. Frågorna besvarades av 1833 personer med funktionsnedsättning.

Undersökningen visar att konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning inte är genomförd i Sverige. Här är några exempel på undersökningens resultat:

Låg kunskap om konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Nästan 60 procent säger att de känner till att det finns en konvention för personer med funktionsnedsättning. Bland dessa svarar 60 procent att de vet vad den innebär. 35 procent av de som svarade på enkäten känner inte alls till konventionen.

En klar majoritet får inte sina rättigheter tillgodosedda

En klar majoritet av deltagarna (60 procent) har erfarenhet av att ha nekats sådant som de har rätt till, framför allt kopplat till vård och arbete. Olika vårdsammanhang är det område som nämns absolut flest gånger när deltagarna berättar om hur de har nekats sina rättigheter. Många av dem har blivit nekade rätt medicinering eller blivit felaktigt behandlade.

Över hälften vet inte hur de ska utkräva sina rättigheter

Bara 36 procent som svarade att de visste vart de kan vända sig för att utkräva sina rättigheter. Nästan hälften svarade nej – det vill säga att de inte visste vart de skulle vända sig (det finns ytterligare 16 procent som svarade ”vet ej” på denna fråga). Deltagarna uttrycker en stor uppgivenhet om att kunna utkräva sina rättigheter med framgång. De saknar den ork som skulle krävas och utgår ifrån att det är meningslöst att ens försöka.

Endast 40 procent vänder sig till någon när deras rättigheter blivit kränkta

41 procent av deltagarna svarade att de hade vänt sig till någon för att berätta om upplevda kränkningar. Många har försökt utkräva sina rättigheter genom att vända sig till olika instanser, som sin hemkommun eller någon vårdinstans. Svaren visar också att man vänder sig till andra instanser som till exempel Diskrimineringsombudsmannen eller släkt och vänner. Dock svarade 23 procent att de inte hade vänt sig till någon när deras rättigheter har blivit kränkta.

Misslyckade försök att utkräva sina mänskliga rättigheter

Många har erfarenhet av att misslyckas med försök att utkräva sina rättigheter, bland annat genom att driva processer i olika domstolar. Att det är svårt att vinna sådana tvister gör att ett stort antal deltagare uttrycker att det är meningslöst att ens försöka. I kombination med att kännedomen är låg om vart man kan vända sig för att klaga eller för att få stöd när ens rättigheter kränks framträder en bild av ett mycket allvarligt läge. Deltagarna uttrycker en stor uppgivenhet om att kunna utkräva sina rättigheter med framgång. De saknar den ork som skulle krävas och utgår ifrån att det är meningslöst att ens försöka.

Ett system där individen måste bevisa sina behov

Deltagarna i undersökningen upplever dock att de möter ett system där individen måste bevisa sina behov snarare än att myndigheter behöver bevisa att de insatser de genomför är tillräckliga för att säkerställda de enskildas mänskliga rättigheter.
Många enkätsvar ger uttryck för en känsla av att stängas ute från samhället och få själva sin existens ifrågasatt.

Flera konventioner lyfter statens ansvar för att systematiskt genomföra insatser för att öka kunskaperna om de mänskliga rättigheterna. Det gäller till exempel artikel 8 i funktionsrättskonventionen. Den säger att staten har en skyldighet att vidta åtgärder för att höja medvetenheten om att samtliga mänskliga rättigheter också gäller personer med funktionsnedsättning. Denna kännedom behöver också personer med funktionsnedsättning ha. Att vara medveten är också kopplat till möjligheten att utkräva rättigheterna.

Levnadsförhållanden bland personer med funktionsnedsättning

Statistiska centralbyrån (SCB) har fått i uppdrag av regeringen att
redovisa statistik om levnadsförhållanden bland personer med
funktionsnedsättning. Undersökningen har gjorts genom att SCB ställt frågor till gruppen om ekonomi, fritid, hälsa och sociala relationer. Den senaste undersökningen är från 2022.

Till SCB:s undersökning och tabeller

SCB har också gjort en särskild undersökning av situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning

Hälsa bland personer med funktionsnedsättning

Folkhälsomyndigheten genomför olika undersökningar där frågor om hälsa ställs till slumpmässigt utvalda personer. På deras webb hittar du

Hälsa på lika villkor? (nationell folkhälsoenkät som genomförs vartannat år)

Folkhälsodata med utgångspunkt från personer med funktionsnedsättning

Att klaga till FN:s kommitté

Du kan föra fram klagomål om du anser att staten har kränkt dina rättigheter som finns reglerade i konventionen. Du kan göra det som enskild person eller tillsammans med andra som fått sina rättigheter kränkta. Klagomålet ska skickas in till kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD-kommittén). Innan kommittén kan behandla ett klagomål måste ärendet först ha prövats genom samtliga nationella rättsinstanser.

I de fall kommittén kommer fram till att en kränkning har skett ger den rekommendationer och kommentarer till den berörda staten. Rekommendationerna är inte bindande, men den berörda staten ska lämna in egna kommentarer angående kommitténs resultat inom sex månader.

Rätten att klaga står inte i själva konventionen utan i ett fakultativt protokoll som FN antog år 2006.