Vad är mänskliga rättigheter?

De mänskliga rättigheterna har djupa historiska rötter. Men det nutida arbetet för mänskliga rättigheter förknippas mest med tiden efter det andra världskriget. För drygt 75 år sedan, år 1948, antog det då nybildade Förenta Nationerna (FN) den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Rättigheterna i den allmänna förklaringen har sedan utvecklats och förtydligats i en rad olika konventioner och andra överenskommelser som de flesta länder skrivit under.

Olika typer av rättigheter som hänger samman

Mänskliga rättigheter kan delas in i olika typer eller kategorier utifrån deras innehåll eller funktion men de är också ömsesidigt beroende och odelbara. Det betyder att rättigheterna hänger samman och att ingen rättighet är viktigare än någon annan. Det handlar om att människor behöver såväl frihet och rättssäkerhet, som utbildning, hälsa och bostad. Rättigheterna innefattar exempelvis:

• Grundläggande friheter och skydd som
  • Frihet från diskriminering
  • Skydd mot hat, hot, våld och tortyr
  • Rättvis rättegång och möjlighet att söka asyl
  • Rätt till privatliv, familjeliv och egendom

• Demokratiska rättigheter och friheter som
  • Mötesfrihet och religionsfrihet
  • Föreningsfrihet och yttrandefrihet
  • Rätt att rösta och delta i samhället

• Sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter som:
  • Rätten till utbildning
  • Tillgång till vård och omsorg
  • Bästa möjliga hälsa
  • Ekonomisk trygghet och bostad
  • Meningsfull sysselsättning

Vissa grupper, som barn, kvinnor och personer med funktionsnedsättning, har förstärkta rättigheter för att säkerställa att de får samma möjligheter och skydd som andra. Detta beror på att de har varit särskilt utsatta för diskriminering eller haft svårare att få sina rättigheter tillgodosedda.

Läs gärna mer under Rättighetsområden

Staten ansvarar för att rättigheterna blir verklighet

Staten har ett ansvar att respektera, skydda och uppfylla rättigheter för medborgare och alla människor som befinner sig i landet. Rättigheterna är inskrivna i både internationella överenskommelser och svensk lag, bland annat i grundlagarna.

Att det finns lagar som klargör statens ansvar och förbjuder vissa handlingar är en grundförutsättning för mänskliga rättigheter men det räcker inte. För att rättigheterna ska ha effekt i praktiken behövs också ett väl fungerande rättssystem med kompetenta poliser, advokater, åklagare samt oberoende och opartiska domstolar. Det krävs också en fungerande välfärdsstat som tillhandhåller utbildning, vård, omsorg och ett socialt skyddsnät.

Det är också avgörande att alla människor vet vilka rättigheter de har och har möjlighet att utkräva sina rättigheter.

Internationella överenskommelser och kontrollfunktioner

Mänskliga rättigheter är en central del av folkrätten och fastställs i en rad internationella överenskommelser. Dessa överenskommelser kan variera i sin rättsliga tyngd, till exempel blir konventioner juridiskt bindande när stater formellt åtar sig att uppfylla dem medan förklaringar mer fungerar som åtaganden där länderna uttrycker en gemensam avsikt att respektera och främja mänskliga rättigheter.

I internationella organisationer som FN och Europarådet finns olika system för att kontrollera att medlemsstaterna lever upp till sina skyldigheter:

• I FN har de konventioner som trätt i kraft särskilda kommittéer som regelbundet granskar respekten för respektive konvention och implementeringen av dess rättigheter. Läs mer under FN-granskningar
• I anslutning till Europarådet finns Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) som har till uppgift att avgöra om en medlemsstat har kränkt någons rättigheter enligt Europakonventionen.

Historisk bakgrund och utveckling

De mänskliga rättigheterna har djupa historiska rötter. Idén om att alla människor är lika i värde och rättigheter går att spåra igenom flera olika filosofiska, religiösa och rättsliga traditioner. Det nutida arbetet för mänskliga rättigheter förknippas mest med tiden efter det andra världskriget som slutade år 1945. År 1948, antog det då nybildade Förenta Nationerna (FN) den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och likhet inför lagen, samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som rätten till utbildning, rätten till en skälig levnadsstandard och ett social trygghet.

Förklaringen blev med tiden en av de mest spridda och inflytelserika texterna i världen. Under andra halvan av 1900-talet och början av 2000-talet kom det internationella samarbetet för mänskliga rättigheter till stor del att kretsa kring utarbetandet av rättsliga avtal, så kallade konventioner. Dessa beskriver tydligare vad staterna måste göra för att uppfylla de mänskliga rättigheterna i praktiken

År 1950 antog Europarådet Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och på 1960-talet tillkom FN:s första globala konventioner för mänskliga rättigheter. FN har även antagit särskilda konventioner, bland annat mot rasism, för kvinnors och barns rättigheter, mot tortyr, och för personer med funktionsnedsättning. Även EU:s rättighetsstadga (2007) är viktig för Sverige.