”Alla bör läsa rapporten”
Publicerad den 4 september, 2024
Idag lanserar Institutet för mänskliga rättigheter rapporten ”Allt ifrågasätts” som bygger på en enkät där drygt 1 800 personer med funktionsnedsättning svarat på frågor om sin kunskap och upplevelser av mänskliga rättigheter i Sverige. Den visar att funktionsrättskonventionen på många sätt inte efterlevs och bekräftar de brister som också kom fram i FN:s granskning av Sverige tidigare i år. Maria Johansson, specialist på funktionsrätt på Samhall och ledamot i institutets råd, har läst rapporten.
Vad förvånar dig mest i rapporten?
— Jag kan tyvärr inte säga att jag blir förvånad. Rapporten speglar den bild jag har av hur människors rättigheter inte uppfylls, av hur livsutrymmet minskas alltmer för många i behov av individuella stödinsatser och av hur Sverige inte lever upp till lagkrav inom exempelvis byggande, eller rätten till utbildning och arbete. Hur vi på många sätt backar in i framtiden, trots att det finns så mycket att bygga en mer inkluderande framtid på. Vi borde vara på väg i en helt annan riktning, ge människor möjligheter, både bildligt och bokstavligt bygga en framtid där fler kan vara delaktiga och ha självbestämmande, säger Maria Johansson
Varför tror du att det går så trögt med tanke på att funktionsrättskonventionen trädde i kraft i Sverige 2009?
— Dels är vi inte vana vid att prata om mänskliga rättigheter i Sverige, vi har inte ett språk för det och kanske allra tydligast blir det när det gäller utifrån livsvillkor för personer med funktionsnedsättning.
Vi dras dessutom fortfarande med en hämmande självbild av att ”vi kanske inte är perfekta men vi är väl ändå bäst i världen, så så illa kan det väl inte vara.” Denna självbild är förödande.
Dels den generella tillbakagången vi sett under lång tid för allt som rör mänskliga rättigheter och ibland också ifrågasättandet av dessa i den politiska debatten, både i Sverige och internationellt.
Dels bristande representation i beslutsfattande församlingar och i medierna.
Vem eller vilka bör läsa rapporten? Vad är viktigt att de tar till sig? Och vad bör de göra?
— Alla, såväl skyldighetsbärare som rättighetsbärare. Vi behöver mäta, vi behöver följa upp, vi behöver samtala och diskutera om detta i många olika forum och sammanhang. Men framför allt skulle jag önska att politiskt förtroendevalda och politiska tjänstemän läste, liksom journalister och politiska kommentatorer. Vardagen i Sverige ur ett funktionshinderperspektiv speglas inte i nyhetsrapportering och inte i den politiska debatten, tvärtom kan vi tala om ett osynliggörande. Samt så klart icke politiskt tillsatta tjänstemän inom kommuner, regioner och staten – det behövs att fler på bred front steppar upp, tar till sig och tar ansvar.