Det gängrelaterade våldet och mänskliga rättigheter

Under den senaste tioårsperioden har antalet konstaterade fall av dödligt våld där skjutvapen använts successivt ökat, från 25 fall 2013 till 63 fall 2022. Under 2022 skedde i snitt mer än en skjutning per dag och nästan två sprängningar i veckan. Antalet skjutningar har i år fortsatt att ligga på en hög nivå och antalet sprängningar har ökat med nästan 75 procent under de första nio månaderna i år jämfört med samma period i fjol. Vi ser även att våldet går ner i åldrarna. Media rapporterar om 13-14 åringar som rekryteras av kriminella gäng och genomför skjutningar eller blir offer för det dödliga våldet. Det gängrelaterade våldet är ett människorättsproblem. Och lösningarna måste hittas inom ramen för de mänskliga rättigheterna.

Här svarar Andreas Ljungholm, utredare vid Institutet på några frågor.

Hur ser MR-institutet på den senaste tidens gängrelaterade våld?

Det gängrelaterade våldet är ett av dagens största samhällsproblem i Sverige. Våldet påverkar inte bara de gängmedlemmar som är i konflikt med varandra, utan också deras familjer, vänner och grannar. Det påverkar också många i den breda allmänheten som får sin vardag begränsad genom ökad otrygghet, och som, i värsta fall, riskerar att bli direkta våldsoffer. Sverige har en skyldighet att säkerställa alla invånares mänskliga rättigheter. Exempelvis måste alla invånares rätt till liv och deras möjlighet att röra sig fritt i samhället tryggas. Åtgärder som sätts in för att skydda allmänheten måste dock vara förenliga med mänskliga rättigheter. Vår grundlag och de internationella konventioner Sverige är bundet av ska skydda alla invånare mot att deras grundläggande mänskliga rättigheter kränks. Detta gäller även vid stora samhällsutmaningar och kriser.

Är alla medel tillåtna för att hitta en lösning på problemet?

Mycket drastiska åtgärder skulle kunna vidtas av staten för att ”stoppa” det gängrelaterade våldet. Genom att helt inskränka till exempel rätten till frihet och säkerhet och frihetsberöva personer godtyckligt, att kompromissa bort oskyldighetspresumtionen eller att bortse från rätten till privatliv skulle samhället möjligtvis lyckas få ner det gängrelaterade våldet. Det hade dock skett på bekostnad av att oskyldiga personer suttit frihetsberövade, att vi levt i ett övervakningssamhälle där staten visste allt om varje individ och mycket av det som karaktäriserar ett demokratiskt samhälle hade kompromissats bort. Det hade gått emot de grundläggande principer som vårt samhälle vilar på och som finns fastslagna i våra grundlagar och de internationella konventioner vi är bundna av. I arbetet mot det gängrelaterade våldet måste Sverige respektera mänskliga rättigheter. Detta gäller även vid stora samhällsutmaningar och i kriser. Det är framför allt under sådana tider som grunderna i den demokratiska samhällsordningen testas.
Redan när skyddet för de medborgliga fri- och rättigheterna utvidgades i regeringsformen 1976 angavs i förarbetena att ett grundlagsskydd för fri- och rättigheter har ”sin största betydelse när den demokratiska samhällsordningen hotas av anti-demokratiska rörelser inom landet, eller när den t.ex. vid krigsfara, utsätts för påfrestningar till följd av tryck utifrån.” Det konstaterades att det är främst i sådana situationer som det kan finnas risk för att de demokratiska institutionerna sviktar i omsorg om medborgarfriheterna. Efterlevnaden av mänskliga rättigheter måste ligga till grund för att uppnå ökad säkerhet och utveckling och måste respekteras även när staten vill komma till rätta med omfattande samhällsproblem.

Vilken skyldighet har staten att agera för att skydda rätten till liv?

Rätten till liv finns reglerad i flera av de internationella konventioner Sverige är skyldiga att efterleva, exempelvis artikel 6 i FN:s internationella-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), artikel 2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och artikel 6 i FN:s konvention för barnets rättigheter (barnkonventionen). Dessa artiklar är formulerade på ett likartat sätt och innebär att konventionsstaterna erkänner att varje människa har en inneboende rätt till livet och att denna rätt ska skyddas genom lag.

Sverige har en skyldighet att säkerställa rätten till liv för enskilda, också från agerande från privata aktörer. Utöver att stater naturligtvis har en skyldighet att avstå från att avsiktligt och olagligt ta liv har stater även en skyldighet att vidta rimliga åtgärder för att skydda invånarnas liv. Detta innebär dels att staten måste se till att det finns lagbestämmelser om straff för uppsåtligt och oaktsamt dödande, dels att staten måste vidta åtgärder för att ställa förövare till svars. Myndigheterna har en skyldighet att utreda dödliga våldsbrott och domstolar ska handlägga sådana ärenden med den omsorg som sakens allvar kräver och utdöma en påföljd som står i rimlig proportion till brottets karaktär och svårighetsgrad. Från både Europadomstolens praxis och uttalanden (General Comments) av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter framgår att rätten till liv även innebär att staten måste vidta rimliga, så kallade positiva åtgärder, som inte innebär oproportionerliga belastningar, för att skydda invånare från förutsebara hot om att bli dödade av andra privatpersoner.

Respekt för rätten till liv förutsätter alltså att polis, åklagare och domstolar aktivt beivrar det dödliga gängrelaterade våldet i Sverige och att staten generellt vidtar rimliga åtgärder för att skydda livet på alla invånare i Sverige. I detta arbete är det dock viktigt att myndigheterna inte samtidigt kränker andra mänskliga rättigheter.

Vad gäller om rätten till privat- och familjeliv i kampen mot det gängrelaterade våldet?

Rätten till privat- och familjeliv återfinns bland annat i 2 kap. 6 § Regeringsformen (RF), artikel 8 i Europakonventionen, artikel 17 i ICCPR och artikel 16 i barnkonventionen. Åtgärder som staten vill införa för att stoppa det gängrelaterade våldet, kan många gånger innebära en inskränkning i rätten till privat- och familjeliv och den personliga integriteten. Detta kan röra sig om till exempel användande av hemliga tvångsmedel (till exempel telefonavlyssning, kameraövervakning eller hemlig dataavläsning) eller om husrannsakningar eller kroppsvisitationer.

Skyddet för privat- och familjeliv och den personliga integriteten är inte absolut utan kan begränsas. Enligt RF får en begränsning dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, det vill säga den inskränkning som görs i rätten till privat- och familjeliv måste stå i proportion till syftet. Enligt Europakonventionen måste en sådan inskränkning ha stöd i lag, och den får enbart göras om den i ett demokratiskt samhälle är nödvändig med hänsyn till ett godtagbart syfte, till exempel den nationella säkerheten, förebyggande av brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Enligt Europadomstolens praxis har staten ett visst tolkningsutrymme att avgöra sättet som det godtagbara syftet kan nås på när den gör avvägningen mellan den enskildes intressen och intresset som åtgärden avser att skydda. En inskränkning i en rättighet kan inte betraktas som nödvändig i ett demokratiskt samhälle om den inte är proportionerlig mot det godtagbara syftet.

Förenklat kan detta uttryckas som att det inte vore proportionerligt om staten införde regler som tillät att alla människor kunde avlyssnas av staten i alla lägen, eller att vem som helst kunde visiteras av polisen var som helst och när som helst utan grund, i syfte att få ett stopp på det gängrelaterade våldet. Även om förebyggande av brott är ett godtagbart syfte skulle åtgärderna ha varit så långtgående och träffat så många oskyldiga personer att de inte kan anses vara proportionerliga. I arbetet med att stoppa det gängrelaterade våldet måste staten således säkerställa att eventuella inskränkningar i rätten till privat- och familjeliv och den personliga integriteten är nödvändiga och proportionerliga och det krävs därför att varje nytt lagförslag innehåller en proportionalitetsbedömning som baseras på en ingående analys där mänskliga rättigheter respekteras, beaktas och säkerställs.

Vad gäller om rätten att röra sig fritt i ett samhälle? Vilka inskränkningar kan göras i den rätten?

Rätten att röra sig fritt (rörelsefrihet) finns reglerat i både 2 kap. 8 § RF och flertalet internationella instrument om mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av, till exempel artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, artikel 45 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga) och artikel 12 i FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR).
Rörelsefriheten har i förarbetena till RF beskrivits som en grundläggande mänsklig frihet och ett nödvändigt moment i den politiska friheten eftersom den som vill sprida sin ståndpunkt eller delta i opinionsbildning måste kunna komma i kontakt med andra människor.

Rörelsefriheten är dock inte absolut utan kan under vissa omständigheter begränsas. Enligt RF får en begränsning av rörelsefriheten aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Enligt Europakonventionen måste en inskränkning i rörelsefriheten ha stöd av lag, och den får enbart göras om den i ett demokratiskt samhälle är nödvändig med hänsyn till exempelvis den nationella säkerheten eller för att förhindra brott.

För att avgöra om en inskränkning i rättigheterna är nödvändig måste en proportionalitetsbedömning göras. En begränsning av rörelsefriheten får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, det vill säga inskränkningen måste stå i proportion till syftet. Detta betyder till exempel att införandet av ett förbud för alla personer i en kommun att lämna sina bostäder under en månad inte skulle anses vara en proportionerlig åtgärd, även om syftet med åtgärden var godtagbar, nämligen att bekämpa det gängrelaterade våldet.

Om en person har dömts av en oberoende och opartisk domstol för att ha begått ett brott kan rörelsefriheten begränsas genom att personen till exempel får ett fängelsestraff. Att begränsa rörelsefriheten för personer som är misstänka för att ha begått ett brott kan också anses acceptabelt i vissa sammanhang. Till exempel kan en person få reseförbud eller häktas om hen är misstänkt för ett allvarligt brott. Att däremot införa regler som begränsar rörelsefriheten för personer som varken är misstänkta eller har dömts för ett brott är mer problematiskt även om syftet med åtgärden är godtagbart, det vill säga att förebygga brott. En sådan ordning skulle kunna leda till att helt oskyldiga personers grundläggande rättigheter kränktes. Det skulle vara svårt för enskilda att veta vilket beteende som kunde få konsekvenser och risken att inskränkningar i rörelsefriheten gjordes godtyckligt skulle öka. I detta sammanhang bör också oskyldighetspresumtionen nämnas. Det är en grundläggande princip i en rättsstat som innebär att man har rätt att bli behandlad som oskyldig fram till en fällande dom.

Hur kan ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter påverka (och påverkas av) det gängrelaterade våldet?

Respekten och efterlevnaden av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-rättigheter) kan både påverka, och påverkas av, det gängrelaterade våldet. Sverige har ratificerat FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och är således förpliktigad att efterleva denna konvention.

Allmänhetens tillgång till sina så kallade ESK-rättigheter kan påverkas när det förekommer mycket våld i ett område och otryggheten ökar. Det kan innebära att enskilda inte vågar gå till sin vårdcentral eller att deras psykiska hälsa försämras av otryggheten (rätten till hälsa, artikel 12 ICESCR), att skolor måste stänga för att en dödsskjutning ägt rum i närområdet (rätten till utbildning, artikel 13 ICESCR och artiklarna 28 och 29 i barnkonventionen) eller att föräldrar inte vågar låta sina barn gå till biblioteket (rätten att delta i kulturlivet, artikel 15 ICESCR och artikel 31 barnkonventionen). Vidare kan det resultera i att enskilda lever i social otrygghet (rätten till social trygghet, artikel 9 ICESCR och artikel 26 i barnkonventionen), att barn utnyttjas ekonomiskt av kriminella gäng (skydd mot ekonomiskt och socialt utnyttjande, artikel 10.3 ICESCR och artiklarna 32 och 36 i barnkonventionen) eller att enskilda på grund av en hotbild har otrygga och osunda arbetsförhållanden i lokala verksamheter (rätten till arbete, artikel 7 ICESCR och artikel 32 i barnkonventionen). Om det gängrelaterade våldet reduceras eller stoppas skapas bättre förutsättningar för att allmänheten kan åtnjuta sina ESK-rättigheter.
En studie som genomfördes av Brå 2019, som bygger på intervjuer med personer som själva har varit aktiva i de miljöer där skjutvapenvåld förekommer, listar olika faktorer som bidragit till att de intervjuade dragits in i dessa miljöer. Exempel på sådana faktorer är en svag anknytning till familj och skola, till exempel en i förtid avbruten skolgång. Andra faktorer är familjens ekonomiska bekymmer, svårigheter att få jobb, upplevelser av att det egna området ses som sämre än andra bostadsområden och att bli föremål, för vad de upplevt som, omotiverad polisiär kontroll. Det finns en tydlig koppling mellan många av de listade faktorerna och ESK-rättigheter. Man kan därför anta att ökad tillgång till ESK-rättigheter skulle bidra till att det gängrelaterade våldet på sikt skulle minska.

Hur respekterar man barnets rättigheter i åtgärderna mot det gängrelaterade våldet?

Frågan om otrygghet och det gängrelaterade våldet är även en fråga om barns rättigheter. Barn påverkas både som offer och som förövare. Den stora majoriteten av barn är dock varken direkta offer eller förövare i det gängrelaterade våldet. Många påverkas ändå dagligen av utvecklingen eftersom de behöver förhålla sig till det faktum att det finns gängrelaterat våld i områdena där de bor och rör sig. Det kan skapa oro och rädsla hos barnen. För en del barn innebär det även begränsningar i vardagen. Risken att exponeras för kriminella miljöer är ojämlikt fördelad över landet och vissa grupper av barn löper betydligt större risk än andra. Rapporter visar att både gärningspersoner och brottsoffer blivit yngre. Polisen har sedan några år varnat för att nyrekryteringen av unga är ett av de största samhällshoten som de kriminella nätverken för med sig på lång sikt.

Den ökade involveringen av barn i kriminalitet är mycket oroande. Enligt barnkonventionen har varje barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6), rätt till en uppväxt fri från våld (artikel 19) och rätt till social trygghet (artiklarna 26 och 27). Det är samhällets ansvar att göra sitt yttersta för att se till att varje barn får sina rättigheter tillgodosedda och att barn får trygga och goda uppväxtvillkor. Insatser behövs därför för att skydda barn från att både utnyttjas av kriminella nätverk, att utsättas för brott kopplade till sådana nätverk och för att barns vardag generellt inte ska begränsas med anledning av samhällsutvecklingen, till exempel barnets rätt till utbildning (artikel 28) och barnets rätt till fritid och lek och möjlighet att delta i det kulturella och konstnärliga livet (artikel 31).

I relation till de åtgärder som tas för att bekämpa det gängrelaterade våldet i Sverige kan noteras att det enligt FN:s kommitté för barnets rättigheter (FN:s barnrättskommitté) är ett legitimt mål för rättssystemet att säkerställa den allmänna säkerheten för att barn ska kunna åtnjuta sina rättigheter. FN:s Barnrättskommitté understryker dock att detta mål måste uppnås genom att principerna för rättskipning för barn enligt barnkonventionen respekteras. De åtgärder som staten vidtar för att minska det gängrelaterade våldet för att säkerställa att barn kan leva i säkerhet, måste vara förenliga med barnkonventionen.

Att frihetsberöva barn som blivit rekryterade av kriminella gäng och begått brott är en mycket ingripande åtgärd. FN:s barnrättskommitté har nyligen uppmanat Sverige att verka för alternativ till frihetsberövande och häktning samt att säkerställa att frihetsberövande används som en sista utväg och under kortast möjliga tid. Frihetsberövande av barn ska, enligt artikel 37 i barnkonventionen, endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. FN:s barnrättskommitté har uppmanat konventionsstaterna att omedelbart inleda en process för att minska användningen av frihetsberövande till ett minimum.

I de fall ett barn har blivit frihetsberövat är det viktigt att säkerställa att barnets rättigheter efterlevs även under tiden barnet är frihetsberövat. Enligt artikel 40 i barnkonventionen ska varje barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde. Barnets återanpassning i samhället ska vara i fokus.

Sverige är även skyldig att främja införandet av lagar och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller är skyldiga till att ha begått brott. Vid alla åtgärder som rör barn ska, enligt artikel 3, i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. FN:s barnrättskommitté har till exempel understrukit att skyddet av barnets bästa när det gäller minderåriga lagöverträdare kräver att rättskipningens traditionella syften, som att undertrycka eller bestraffa, måste ersättas med rehabilitering och reparativ rättvisa (jämför även med. artikel 39 i barnkonventionen).

FN:s barnrättskommitté berömmer de stater som har en lägsta straffbarhetsålder på 15 eller 16 år, och uppmanar dessa stater att under inga omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern, i enlighet med artikel 41 i konventionen. I mars 2023 rekommenderade FN:s barnrättskommitté Sverige att låta straffmyndighetsåldern ligga kvar på 15 år.

I arbetet med att motverka det gängrelaterade våldet är det även viktigt att staten arbetar aktivt för att säkerställa att alla barn i Sverige kan åtnjuta andra rättigheter i barnkonventionen. Sverige är enligt artikel 4 i barnkonventionen skyldiga att till det yttersta utnyttja sina tillgängliga resurser för att vidta åtgärder för att säkerställa barns ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Ett syfte med att göra barnkonventionen till lag var att bidra till att synliggöra barnets rättigheter och skapa en grund för ett barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet där rättigheterna ses utifrån ett helhetsperspektiv.