Högsta domstolen: Diskriminering när särskilt stöd inte sattes in i tid

Elever i en skolsal sedda bakifrån, läraren står vid whiteboard och funderar, fotografi

Idag har Högsta domstolen (HD) avgjort ett mål om diskriminering som kallas ”Grundskoleelevens stödbehov”. I domen konstateras att kommunen som huvudman för grundskolan har diskriminerat en elev med funktionsnedsättning genom att inte uppfylla skollagens regler om särskilt stöd.  

Under vårterminen 2017 ökade skolfrånvaron för en elev med funktionsnedsättning. Det innebar en risk för att eleven inte skulle uppnå kunskapskraven. Då inledde skolans specialpedagog en utredning som blev klar i oktober 2017 och det bedömdes finnas behov av särskilt stöd enligt skollagen. Däremot dröjde det till mars 2018 för skolan att upprätta ett åtgärdsprogram. Förseningen innebar att för lite gjorts för att säkerställa rätten till utbildning under närmare ett halvår.  

HD konstaterade att eleven missgynnats genom att inte kunna tillgodogöra sig undervisningen. Förseningen att skyndsamt analysera stödbehoven och upprätta en åtgärdsplan utgjorde en hindrade att eleven kom i en jämförbar situation som andra under tiden. Det saknade betydelse att det inte fanns en fastställd diagnos. Det var i stället avgörande att det visats tydliga tecken på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning under perioden. Diagnos fastställdes under februari 2018 och kom till skolans kännedom kort därefter. 

Vidare fann HD att det var bevisat att det typiskt sett är möjligt för en elev med den aktuella funktionsnedsättningen att med rätt stöd och anpassningar uppnå en påtagligt förbättrad situation i skolan. Kommunen hade inte kunnat visa att dessa åtgärder inte varit skäliga att kräva. HD konstaterade att eleven var diskriminerad under perioden från dess att skolan konstaterade att det fanns ett behov av särskilt stöd fram tills dess att eleven slutade på skolan i april 2018. HD ändrade därmed hovrättens dom och tillerkände eleven 20,000 kr i diskrimineringsersättning. 

— Det är glädjande att HD har tydliggjort förhållandet mellan diskrimineringslagen och skollagens regler om särskilt stöd, säger Fredrik Malmberg, direktör på Institutet för mänskliga rättigheter. Han fortsätter: Bedömningen att det kan vara diskriminering genom bristande tillgänglighet i skolan även när det inte funnits en diagnos stämmer väl överens med skollagens krav. 

Inte alla avsteg från skollagen kan leda till en skyldighet att utge diskrimineringsersättning. Men domen visar att det finns ett skydd för elever med funktionsnedsättning när skolan inte agerar utifrån centrala delar av skollagens krav och diskrimineringslagens bestämmelser om bristande tillgänglighet i skolan. I domen understryker HD vikten av att skolan håller sig till skollagens krav på åtgärder. Reglerna kräver bland annat: 

  • När stödet inte räcker till ska rektorn informeras och elevens behov av särskilt stöd ska skyndsamt utreds.  
  • Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation. Samråd ska ske med elevhälsan, om det inte är uppenbart obehövligt. 
  •  Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.  
  • Åtgärdsprogram ska utarbetas i samråd med eleven och vårdnadshavare. Det ska bl.a. tydligt anges vem som är ansvarig och inom vilken tidsram.   
  • Stöd i form av extra anpassningar kan vara att hjälpa en elev med att planera och strukturera sina studier, exempelvis genom extra tydliga instruktioner eller stöd för att sätta igång arbetet. Även hjälp med att förstå texter, att förklara ett ämnesområde på annat sätt eller extra färdighetsträning är att anse som extra anpassningar. Till sådant stöd hör även enstaka specialpedagogiska insatser under en kortare tid. Detsamma gäller bl.a. särskilda läromedel eller digital teknik med anpassade programvaror.   

Läs mer i HDs dom i mål T 3151-23