Institutets remissvar på renmarkskommitténs delbetänkande 

Institutet för mänskliga rättigheter har svarat på renmarkskommitténs delbetänkande – Jakt och fiske i renbetesland. Här svarar vi på några vanliga frågor om vårt remissvar.

Vilka är de viktigaste synpunkter som institutet för fram i yttrandet?

Kommittén ska presentera förslag till en tillfällig reglering av upplåtelsebestämmelserna i rennäringslagen till dess att en ny permanent reglering finns på plats. Vi menar att denna tillfällig lagstiftning måste spegla gällande rätt på området:

  • rättspraxis och Sveriges folkrättsliga åtaganden gentemot det samiska folket.
  • att konsekvenserna för de mänskliga rättigheterna av de förslag som läggs fram är ordentligt genomlysta.
  • att andra åtgärder utöver lagstiftningsändringar behövs för att motverka rasistiska föreställningar och fördomar mot samer och för att tackla allmänhetens och det offentligas bristande kunskap om samers rättigheter.

Utgångspunkten för institutets arbete är våra grundlagar, EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och andra folkrättsligt bindande förpliktelser om mänskliga rättigheter. Detta utgör grunden när vi besvarar remisser.

Varför riktar institutet kritik mot betänkandet?

Kommittén har i första hand haft politiska hänsyn snarare än en kodifiering av gällande rätt som grund för sitt arbete.

Vi ifrågasätter att kommittén inte lämnar skarpa förslag som syftar till att anpassa befintlig lagstiftning till det rättsläge som Högsta domstolen tydliggjort i Girjasmålet och som grundar sig på internationell rätt.

Kommittén spelar en viktig roll för att säkerställa att lagstiftningen speglar Sveriges åtaganden gentemot urfolket samerna och därigenom minska förtroendeklyftan mellan det samiska folket och staten.

Som skäl för att inte låta rättsläget få genomslag i de förslag som lämnas anger kommittén att frågorna rör ett komplext område och spänner över ett vitt fält där olika hänsynstaganden gör sig gällande. Vi förstår att frågorna är komplexa och att delbetänkandet utgör en del av en helhet som presenteras först i och med slutbetänkadet 2025. För institutet framstår det som främmande att en statlig utredning avstår från att lägga fram lagstiftningsförslag för att ett rättsområde är svårt och kräver omfattande överväganden. Ett sådant argument kan inte åsidosätta statens skyldighet att respektera, skydda och förverkliga mänskliga rättigheter.

På vilket sätt menar ni att kommitténs hantering av rättsläget är problematisk?

När kommittén avstår från att hantera brister i lagstiftningen överlåter den i stället till den rättskipande verksamheten att lösa ut frågorna.  Det skapar en risk för att allmänhetens förtroende för lagstiftningsprocessen och rättsstatens principer kan skadas. (Det skapas en sammanblandning/otydlig ansvarsfördelning av den lagstiftande och dömande verksamheten.)

Vi ser också att samebyar väljer andra vägar – genom stämning i domstol – för att utkräva sina rättigheter när de inte säkerställs genom lagstiftningsprocessen. Det är mycket resurskrävande för samebyarna och kan utgöra stora, huvudsakligen ekonomiska risker för dem. Rättsprocesser i domstol är också kostsamt för staten.

Institutet har under utredningens gång märkt en tydlig polarisering, ett hårdare samtalsklimat samt hat och hot mot samer. Vi menar att kommittén i delbetänkandet på ett tydligt sätt kunde ha satt ner foten och markerat att samers rättigheter ska utgöra utgångspunkten för förslagen, och på så vis bidragit till att minska eller bemöta den okunskap och fördomar som finns om urfolket samerna och samers rättigheter.

Vad betyder delbetänkandets slutsatser om samebyarnas upplåtelserätt för samer utanför samebyarna?

Det är kommittédirektiven som reglerar innehållet i betänkandet. Enligt direktiven ska delbetänkandet behandla samebyarnas rätt i förhållande till staten medan ställningstaganden om vilken rätt till jakt och fiske som kan tillkomma de samer som inte är medlemmar i samebyar behandlas först i slutbetänkandet.

Kommittén konstaterar redan i delbetänkandet att det inte kan uteslutas att det kan finnas enskilda jägare eller fiskare, såväl samer utanför samebyarna som andra, vars förfäder har upparbetat en fiske- eller jakträtt genom urminnes hävd. Dessa enskilda personers eventuella rättigheter upphör inte att gälla och påverkas inte av de förslag som lämnas.

För institutet är det inte tillräckligt att konstatera att rättigheterna inte upphör. Vi skriver i vårt yttrande att en tillfällig lagstiftning måste följas av reformer som säkerställer ett skydd av de upparbetade rättigheter till mark och resurser som tillkommer samer som inte är medlemmar i samebyar i enlighet med urfolket samernas mänskliga rättigheter. Inte minst om samers rätt till mark, resurser och självbestämmande över dessa kodifieras genom samebyarnas upplåtelserätt är det viktigt att system utarbetas som också skyddar och säkerställer andra samers rättigheter.

Hur ser ni på betänkandets hantering av andra rättighetsbärare, såsom den nationella minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset?

Delbetänkandet aktualiserar en rad komplexa människorättsfrågor som ligger inom renmarkskommitténs mandat och som ligger i skärningspunkten mellan politik och juridik, nutid och historia. Det handlar bland annat om, vilka som ska anses vara rättighetsbärare, vad rättigheterna innebär och hur olika gruppers och individers rättigheter påverkar varandra. Den historiska kontexten och den svenska assimileringspolitiken spelar också in.

Redan i delbetänkandet konstaterar kommittén att oavsett om rådigheten att upplåta småviltsjakt och fiske skulle flyttas från länsstyrelser till samebyar – oberoende av om det skulle ske genom fastställelse i domstol eller genom lag – så upphör inte de eventuella rättigheter som enskilda personer kan ha. Sådana personer – om det så handlar om samer utanför samebyarna, tornedalingar eller någon annan – kan fortfarande vända sig till domstol och hävda sin rätt.

Vi förväntar oss att frågor om andra rättighetsbärare,inte minst de nationella minoriteterna, hanteras i kommitténs fortsatta arbete. Institutet påminner också om att det allmänna i enlighet med lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, även i övrigt ska främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige I den fortsatta människorättsanalysen anser vi att även Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter bör inkluderas.

Institutet understryker vikten av att regeringen omhändertar och genomför förslagen som lämnats av Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset – Institutet för mänskliga rättigheter

Vad anser ni om förslagen och skissen i bilaga 3?

Vi förstår att skissen är ett diskussionsunderlag som ett resultat av de olika överväganden kommittén hittills gjort. Förslagen i bilaga tre är därför ännu inte tillräckligt beskrivna eller analyserade ur ett människorättsperspektiv. Det är därför svårt i detta skede att uttala oss om de alternativ och den skissade reglering som läggs fram i bilaga 3. Vi anser dock att förslag som innebär exproprierande statliga åtgärder inte bör övervägas vidare då de inte bedöms vara förenliga med Sveriges folkrättsliga åtaganden.

Institutets remissvar på Renmarkskommitténs delbetänkande Jakt och fiske i renbetesland