Skandinavisk självrannsakan: Är vi så bra på mänskliga rättigheter som vi tror?
Debattartikel, publicerad i Altinget den 10 december, 2024
Mänskliga rättigheter är viktiga för norrmän, svenskar och danskar. Men det behövs mer kunskap och en mer aktiv politik för att säkra de mänskliga rättigheterna i alla tre länderna.
Av Louise Holck, direktör, Dansk Institut for Menneskerettigheder, Danmark, Fredrik Malmberg, direktör, Institutet för Mänskliga Rättigheter, Sverige, Adele Matheson Mestad, direktör, Norges institusjon for menneskerettigheter (NIM).
I ett internationellt sammanhang är de skandinaviska länderna kända för sitt starka stöd för mänskliga rättigheter. Men vad tycker norrmännen, svenskarna och danskarna själva? För första gången har vi genomfört en representativ undersökning av skandinavernas kunskaper om och attityder till mänskliga rättigheter samt befolkningens syn på situationen för de mänskliga rättigheterna i hemländerna. Resultaten är både uppmuntrande och oroande.
Undersökningen bygger på svar från 7 500 personer, 2 500 i varje land, och visar tydligt att mänskliga rättigheter har en stor plats i människors självförståelse och värdegrund: 82 procent av de tillfrågade säger att de mänskliga rättigheterna är viktiga för dem, och 72 procent anser att de återspeglar deras värderingar. Det finns också en stor majoritet som uttrycker att det är viktigt för dem att det land de bor i garanterar grundläggande mänskliga rättigheter. Detta stöd bland befolkningen är avgörande. För mänskliga rättigheter kan inte tas för givna – de lever bara så länge vi som stater håller dem vid liv.
Varför är detta viktigt just nu?
Under de senaste åren har de mänskliga rättigheterna mött politiskt motstånd i Skandinavien, liksom i andra delar av världen. Frågor som invandring och nationell säkerhet har präglat debatten och gett tillfälle att diskutera de mänskliga rättigheternas betydelse, räckvidd och eventuella begränsningar av vissa rättigheter. Globala utmaningar som digitalisering, krig, ekonomiska fluktuationer, klimatförändringar och pandemier testar dessutom motståndskraften hos ramverken för mänskliga rättigheter och visar på luckor i det sociala skyddsnätet. Därför är det särskilt viktigt att undersöka om dessa debatter ger eko i Skandinavien. För om du känner till dina rättigheter kan du kämpa för dem och säga ifrån om de kränks.
Så känner skandinaverna till sina rättigheter? Och hur ser de på dem?
Positiv syn, men svag kunskap
Det finns flera likheter, men också betydande skillnader mellan de tre länderna. Svenskarna säger sig ha den högsta medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och kan i högre grad än norrmän och danskar nämna en specifik mänsklig rättighet. 35 procent av de svenska, 42 procent av de norska och 53 procent av de danska respondenterna uppgav att de inte kunde nämna en enda specifik rättighet. Föga förvånande är yttrandefriheten den rättighet som är mest känd i alla tre länder. Svenskarna är genomgående mest benägna och danskarna minst benägna att identifiera olika mänskliga rättigheter som hotade.
En återkommande kritik i de tre skandinaviska länderna är att de mänskliga rättigheterna inkräktar på och begränsar det politiska handlingsutrymmet. Ibland talas det om en juridifiering av politiken. Undersökningen tyder dock på att det finns ett svagt stöd för denna kritik. Endast 17 procent i Norge, 20 procent i Danmark och 25 procent i Sverige håller med om att de mänskliga rättigheterna sätter för stora begränsningar för vad politiker kan besluta, medan ungefär dubbelt så många inte håller med om detta.
Godtar inskränkningar av de egna rättigheterna
Undersökningen tyder dock på att ett principiellt stöd inte nödvändigtvis står i vägen för att acceptera inskränkningar i de egna rättigheterna. En betydande andel av de tillfrågade är till exempel villiga att tolerera statlig övervakning av elektronisk kommunikation om det bidrar till att bekämpa brottslighet: 39 procent i Norge, 41 procent i Danmark och 45 procent i Sverige.
Dessa höga siffror hänger sannolikt samman med den höga tilltron till offentliga myndigheter. Samtidigt är det oroande att en minoritet har ändrat sitt beteende på nätet på grund av rädsla för statlig övervakning. Detta tyder på en hämmande effekt på yttrandefriheten, vilket på sikt kan försvaga vår demokrati.
Trots detta håller ungefär hälften av de tillfrågade med om att de skandinaviska länderna är bäst i världen när det gäller att värna om de mänskliga rättigheterna. Men det finns fortfarande mycket att kämpa för, enligt skandinaverna. I alla tre länderna finns det en utbredd uppfattning om att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är särskilt sårbara.
Rätten till hälsa, till en hälsosam och hållbar miljö, till frihet från diskriminering och till social trygghet är några av de rättigheter som flest människor uppfattar som hotade i vart och ett av länderna. En del av detta kan bero på oro för ökad ojämlikhet, internationell instabilitet, klimatförändringar och en känsla av att välfärdsstaten är under press.
Personer med högre medvetenhet ser också fler utmaningar
De som har de högsta kunskapsnivåerna är också de som är mest benägna att se utmaningar i sina egna länder. Men de har också ett högre förtroende för offentliga institutioner när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna.
De som är mer insatta i de mänskliga rättigheterna är också mer positiva till dem. De är mer benägna att anse att de mänskliga rättigheterna är viktiga, att de återspeglar deras värderingar och att de mänskliga rättigheterna har bidragit till positiva förändringar i deras land.
Behov av kunskap och en aktiv politik för mänskliga rättigheter
Mänskliga rättigheter är grunden för våra demokratier, men kan aldrig tas för givna. Ökad kunskap hos befolkningen och en mer målinriktad politik är nödvändigt för att möta utmaningar som klimatförändringar, digitalisering och växande ojämlikhet. Utbildning i mänskliga rättigheter och ett människorättsperspektiv i det offentliga samtalet är avgörande för att säkerställa att skyddet av de mänskliga rättigheterna förblir starkt.
De skandinaviska länderna har möjlighet att behålla sin position som ledare inom mänskliga rättigheter, men det kräver att vi inser våra egna svagheter, agerar när det behövs och låter de mänskliga rättigheterna tydligt visa oss vägen.