Ta oron för ett Sverige som riskerar att glida isär på allvar

Publicerad i Sydsvenska dagbladet den 31 mars, 2025

Från politiker hörs ibland att mänskliga rättigheter begränsar politiskt handlingsutrymme. Men mänskliga rättigheter har brett folkligt stöd. Det skriver direktören för Institutet för mänskliga rättigheter, som i dag lämnar sin årsrapport till regering och riksdag.

På senare år har de mänskliga rättigheterna mött globalt motstånd – även i Sverige. Vår årsrapport och vår representativa undersökning där 2 500 svenskar har svarat visar på resultat som inger både hopp och oro.

Positivt är att mänskliga rättigheter har ett brett folkligt stöd i Sverige. 86 procent säger att mänskliga rättigheter är viktiga för dem. Hälften av de tillfrågade anser också att regeringen behöver göra mer för att skydda de mänskliga rättigheterna. Från politiker hörs ibland att mänskliga rättigheter inkräktar på och begränsar politiskt handlingsutrymme. Undersökningen visar på svagt stöd för denna kritik.

Det finns generellt en hög tilltro till offentliga myndigheter i Sverige. Det är troligtvis en förklaring till att en betydande andel är beredda att acceptera inskränkningar i sina rättigheter, till exempel elektronisk övervakning av den egna kommunikationen i mejl eller sociala medier.

Oroväckande är dock att det finns de som har ändrat sitt beteende på nätet av rädsla för statlig övervakning. De avstår exempelvis från att söka efter hjälp. Det tyder på att yttrandefriheten och den personliga integriteten har påverkats.

I årsrapporten framkommer också att regeringen i allt högre grad motiverar omfattande rättighetsinskränkningar med säkerhetsargument.

Visitationszoner och vistelseförbud slår även mot personer som varken är dömda eller misstänkta för brott. Kameraövervakning med ansiktsigenkänning innebär risker för till exempel felidentifikationer som drar in oskyldiga i brottsutredningar. Tillgång till biometriska uppgifter för miljontals personer i register som tagits fram med helt andra syften än brottsbekämpning. Anonyma vittnen utmanar principen om rätten till en rättvis rättegång. Barnfängelser och sänkt straffbarhetsålder.

Det är några exempel på långtgående reformer med bristande konsekvensbeskrivningar och överlappande effekter där konsekvenserna inte enbart riskerar att bli ineffektiva reformer, utan också alltför långtgående inskränkningar i grundläggande rättigheter.

Skyddet av mänskliga rättigheter innebär ibland svåra avvägningar mellan olika motstående intressen.

Det kan vara tillåtet att inskränka mänskliga rättigheter för att säkerställa trygghet och brottsbekämpning, men konventioner ställer krav på hur det får ske. Det krävs grundlig analys och en bedömning av om åtgärderna är nödvändiga, om de är effektiva för att uppnå syftet, och om de står i proportion till de rättighetsinskränkningar som riskeras.

Det finns till exempel inget sätt för regeringen att sänka straffbarhetsåldern utan att gå emot FN:s barnrättskommitté, som har lämnat tydliga rekommendationer till Sverige. Att riva upp straffbarhetsåldern som varit 15 år sedan 1864 innebär ett brott mot en lång svensk tradition: att med utgångspunkt i kunskap

om barns utveckling arbeta långsiktigt med förslag som är förankrade i barns rättigheter och kunskap om vilka åtgärder som fungerar.

Utifrån vad forskningen säger om barns mognad, utveckling och förståelse för konsekvenser av olika ageranden, har FN:s barnrättskommitté berömt de konventionsstater som har en straffbarhetsålder på 15 eller 16 år. Kommittén har också uppmanat konventionsstaterna att under inga omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern.

Institutet för mänskliga rättigheter uppmanar därför regering och riksdag att se över reformernas effekt på grundläggande rättigheter, inte minst på barns rättigheter. Skärp kraven på hur mänskliga rättigheter säkerställs i reformarbetet.

Vår undersökning visar att svenskar känner störst oro för rätten till social trygghet, bostad och hälsa. Detta är rättigheter som anges som särskilt hotade.

I årsrapporten beskriver vi ett Sverige som i denna mening riskerar att glida isär: både den relativa och absoluta ojämlikheten kopplad till hälsa ökar. Andelen av befolkningen som lever i materiell och social fattigdom ökar. De ekonomiska förutsättningarna för personer med funktionsnedsättning försämras, och fler är i behov av långvarigt ekonomiskt bistånd. Medellivslängden för ensamstående kvinnor med låg utbildning sjunker och antalet barnvräkningar ökar.

FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att stärka de förebyggande insatserna, inte minst för att motverka rekrytering av barn till kriminella gäng. I det sammanhanget är barn med funktionsnedsättning särskilt sårbara. Vi vill att regeringen tar till sig rekommendationerna för att bryta våldsutvecklingen bland unga i samhället.

Den stora folkliga uppslutningen bakom mänskliga rättigheter i Sverige är något att känna stolthet över. Vårt land kan behålla en tätposition i arbetet för mänskliga rättigheter, men då måste politiken ta oron för ett Sverige som riskerar att glida isär på allvar.

Fredrik Malmberg, direktör, Institutet för mänskliga rättigheter