Svenska kyrkans utredning Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp

Institutet för mänskliga rättigheter (Institutet) har som uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige, med utgångspunkt i våra grundlagar och för Sverige folkrättsligt bindande förpliktelser inom området mänskliga rättigheter. Institutet har även en särskild roll som oberoende nationell mekanism enligt artikel 33.2 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (funktionsrättskonventionen).

Det primära ansvaret för att främja och skydda urfolks mänskliga rättigheter ligger hos staten. Nationella institut för mänskliga rättigheter har en central roll när det gäller att främja säkerställandet av statens människorättsliga skyldigheter genom att bland annat följa, undersöka och rapportera om de mänskliga rättigheternas efterlevnad.[1] Nationella institut för mänskliga rättigheter kan även främja och ge råd och rekommendationer i förhållande till mänskliga rättigheter till såväl staten som andra aktörer. Mot bakgrund av dessa uppdrag väljer Institutet att inkomma med ett yttrande.

Bakgrund

Svenska kyrkan förvaltar skog inom traditionella samiska områden där renskötsel bedrivs. Samtidigt genomför Svenska kyrkan en försoningsprocess, i vilken forskning och kartläggningar har lett fram till en offentlig ursäkt till det samiska folket och en handlingsplan för försoning. I handlingsplanen fastslås behovet av insatser för att utveckla långsiktigt hållbara former för samiskt inflytande samt för att beakta urfolksrättens principer i Svenska kyrkans markförvaltning och skogsbruk.[2]

Svenska kyrkan är Sveriges femte största skogsägare genom förvaltningen av Prästlönetillgångarna. År 2021 fick kyrkostyrelsen i uppdrag från kyrkomötet att utreda Svenska kyrkans skogsbruk vad gäller hållbarhet. En utredning tillsattes som undersöker hur Svenska kyrkan kan säkerställa en så ekologisk, ekonomisk, social samt andlig och existentiell hållbar skogsförvaltning som möjligt. Den 25 september 2024 offentliggjordes utredningen Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp (skogsutredningen).[3]

Institutet har valt att inkomma med ett remissyttrande som specifikt fokuserar på frågor i utredningen som berör urfolket samernas rättigheter i förhållande till processer om övergångsrättvisa, där sanningssökande, försoningsprocesser och offentliga ursäkter utgör centrala element.

Synpunkter

Sannings- och försoningskommissioner är ett internationellt förankrat oberoende människorättsverktyg som inrättas för att dokumentera allvarliga eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och systematiskt förtryck. Genom att de som utsatts för övergrepp får ge sina perspektiv och erfarenheter bidrar kommissioner till sanning, rättvisa och upprättelse. Kommissioner föreslår också åtgärder för upprättelse och försoning, samt åtgärder för att förhindra framtida kränkningar, till exempel ändringar i lagstiftning eller arbetssätt.

I Svenska kyrkans försoningsprocess gentemot det samiska folket är vitboken ”Samerna och Svenska kyrkan” viktig. Vitboken dokumenterar historiska kränkningar av mänskliga rättigheter och utreder kyrkans ansvar för sin delaktighet ”i det koloniala förtryck och övergrepp som har skett”.[4]  Vitboken och annan forskning ledde fram till att Svenska kyrkan riktade en offentlig ursäkt till det samiska folket, och antog en handlingsplan för försoning.

Institutet välkomnar att skogsutredningen så tydligt är kopplad till försoningsprocessen och den offentliga ursäkten vad gäller resonemang och förslag rörande traditionella samiska områden och samers rättigheter. Utredningens tillämpning av ett människorättsbaserat förhållningssätt med respekt för urfolksrätten, utifrån Sveriges folkrättsliga förpliktelser och principen om fördragskonform tolkning är väl genomförd.

Institutet ser det också som värdefullt att Svenska kyrkan betraktar sig själv som ”skyldighetsbärare i markförvaltningen i relation till urfolket” och att man därmed ska ”agera så att rättighetsbärares rättigheter säkerställs”.[5] Det knyter samman Vitbokens slutsatser om dåvarande statskyrkans roll i statens historiska övergrepp med konsekvenserna för det samiska folket och för samers rättigheter i Sverige idag. FN:s specialrapportör om urfolks rättigheters påminner om att allvarliga och omfattande kränkningar av urfolks rättigheter “have ongoing consequences in the present day that continue to affect their human rights situation”.[6]

En avgörande del av ett försoningsarbete är tydliga åtgärder för att gottgöra den skada som orsakats. FN:s urfolksdeklaration kan som helhet ses som ett uttryck för detta, och deklarationen understryker specifikt behovet av effektiva mekanismer för att förebygga och åtgärda exempelvis handlingar som berövat urfolk deras integritet som ett eget folk, kulturella värderingar eller etniska identitet; handlingar som berövat urfolk landområden, territorier eller resurser; påtvingade befolkningsförflyttning eller påtvingad assimilering eller integration.[7] En offentlig ursäkt kan vara en sådan.

En offentlig ursäkt är dock inte tillräcklig. Enligt FN:s specialrapportör för övergångsrättvisa riskerar offentliga ursäkter som inte får ändamålsenlig uppföljning att avfärdas:

“Follow-up actions may include truth recovery, or further truth recovery, reparations, different forms of memorialization and the reform of the institutions involved in violations or that failed to protect the human rights of victims, in order to realize the guarantees of non-recurrence. Without addressing such structural issues, the promise contained in a public apology may soon appear hollow to the victims and affected communities.”[8]

Institutet ser utredningens förslag under 12.4 som väl förankrade i den försoningsprocess som Svenska kyrkan genomför och tillstyrker dem. Kyrkan beskriver uttryckligen förslagen ”som ett led i Svenska kyrkans ursäkt till samerna,”[9] och utredningen understryker att förslagen förtydligar ”vikten av dimensionen mänskliga rättigheter”. Förslagen utgör tydliga steg mot strukturella förändringar som säkerställer att de historiska övergreppen inte kan ske igen.  Att leva upp till garantier för icke-upprepning är en grundförutsättning för effektiva ursäkter.[10]

Institutet bedömer att Svenska kyrkans försoningsarbete med dessa tydliga förslag på åtgärder för rättvisa, gottgörelse och icke-upprepning kan utgöra ett positivt exempel för andra liknande initiativ. Det gäller inte minst för omhändertagandet av de kommande slutsatserna och rekommendationerna från den pågående statliga Sanningskommissionen för det samiska folket och slutsatserna och förslagen i Sannings- och försoningskommissionen för Tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Avslutningsvis vill Institutet även välkomna beslutet från i maj 2024 att Svenska kyrkan ska inleda en planerings- och analysfas i syfte att påbörja ett försoningsarbete tillsammans med den nationella minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset. Sannings- och försoningskommissionen konstaterade i sin rapport Som om vi aldrig funnits att Svenska kyrkan har ett moraliskt ansvar för den historiska assimilerings- och försvenskningspolitiken.[11] Även för tornedalingarna har politiken fått allvarliga konsekvenser för tillgången till mänskliga rättigheter.

Detta initiativ, liksom försoningsprocessen gentemot samerna, har dessutom förutsättningar att bidra till en välbehövlig kunskapshöjning i hela landet om de båda grupperna och deras mänskliga rättigheter.

Ärendets handläggning

Detta remissvar har beslutats av direktören Fredrik Malmberg och föredragits av utredaren Brittis Edman. I den slutliga beredningen har även ställföreträdande direktören Charlotte Palmstierna och utredaren/juristen Tobias Rahm deltagit.

---

Noter

[1] https://mrinstitutet.se/lag-om-institutet-for-manskliga-rattigheter/

[2] Svenska kyrkan, Handlingsplan Åtaganden kopplade till Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket 2022–2031, 2022, s. 61 ff.

[3] Svenska kyrkans utredningar 2024:02 / Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp.

[4] https://www.svenskakyrkan.se/samiska/forsoningsprocessen.

[5] Svenska kyrkans utredningar 2024:02 / Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp. s. 44.

[6] A/HRC/27/52, punkt 27, sid 10.

[7] UNDRIP art 8.

[8] A/74/147 punkt 40, s. 21.

[9] Svenska kyrkans utredningar 2024:02 / Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp. s. 337.

[10] A/74/147, punkt 42, sid. 18.

[11] Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset SOU 2023:68 s. 46.