Nuläge för personer med funktionsnedsättning

Uppföljningen av rekommendationerna från FN:s funktionsrättskommitté

När FN:s funktionsrättskommitté granskade Sverige 2024, med rapporter bland annat från Institutet för mänskliga rättigheter och flera civilsamhällesorganisationer, framkom både vissa framsteg och tydliga brister.

Funktionsrättskommittén uttryckte oro över att Sverige gradvis rör sig tillbaka mot en så kallad medicinsk modell, särskilt inom socialförsäkringssystemet och stödet till personer med funktionsnedsättning. Detta står i strid med funktionsrättskonventionen, som bygger på en människorättsmodell där personer med funktionsnedsättning ses som fullvärdiga rättighetsbärare. I den medicinska modellen ligger fokus på individens begränsningar, i stället för på de hinder och brister i tillgänglighet som finns i samhället.

Kommittén pekade också på att diskrimineringslagens definition av funktionsnedsättning främst utgår från individens förmåga och rekommenderade därför att lagen ändras så att den tydligare tar hänsyn till samspelet mellan individ och samhälle.

Kommittén riktar också återkommande kritik mot att funktionsrättskonventionen inte är fullt ut genomförd i svensk rätt, vilket bland annat visar sig i bristande tillämpning bland domstolar och myndigheter. De efterfrågar en övergripande översyn av lagstiftning, policyer och regelverk för att säkerställa att Sveriges skyldigheter enligt konventionen fullgörs.

Institutet för mänskliga rättigheters rapport till funktionsrättskommittén från 2024 belyste bland annat följande punkter:

• Personer med funktionsnedsättning har generellt sämre levnadsvillkor än befolkningen i stort, med lägre utbildningsnivå, högre arbetslöshet och sämre hälsa.
• Tvångsåtgärder används fortfarande i stor utsträckning inom den statliga ungdomsvården och den psykiatriska vården
• Många personer med funktionsnedsättning möter ekonomiska hinder och diskriminering på arbetsmarknaden.
• Rättigheter för personer med funktionsnedsättning behöver integreras tydligare i lagstiftningsarbetet och i budgetprocesserna.
• Det finns behov av en samlad översyn av hur svensk rätt motsvarar funktionsrättskonventionens krav.
• Domstolar och myndigheter bör i betydligt högre grad tillämpa funktionsrättskonventionen i sin praxis och i sina beslut.

Under 2025 har få konkreta åtgärder tagits fram för att genomföra de rekommendationer som funktionsrättskommittén uppmärksammat som särskilt brådskande. I dialogmöten med funktionsrättsorganisationer och enskilda har deltagare i stället beskrivit tilltagande utmaningar. Flera har påtalat hur åtstramningar i välfärden samt hinder för bostadsanpassning, ledsagning och kontaktpersoner påverkar människors vardag. Digitalt utanförskap och bristande tillgänglighetsarbete anges återkommande som växande problem, trots att EU:s tillgänglighetsdirektiv nu börjar gälla. Många uttrycker även oro över att civilsamhällets inflytande i uppföljningen av funktionsrättskommitténs rekommendationer är begränsat.

Den 1 december 2025 överlämnade Myndigheten för delaktighet sitt förslag på en nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken 2026–2031 till regeringen. Handlingsplanen omfattar 119 åtgärder med syfte att stärka delaktighet, tillgänglighet och jämlika levnadsvillkor i samhället. Åtgärderna spänner över flera samhällsområden, bland annat utbildning, arbete, hälsa, digitalisering, kultur, demokrati och samhällsplanering.

Låsta statliga ungdomshem – vår tids institutioner för barn och unga med funktionsnedsättning?

Personer med funktionsnedsättning har enligt funktionsrättskonventionen rätt till ett självständigt liv och till att vara fullt inkluderade i samhällsgemenskapen. Trots detta visar vår granskning att barn och unga med funktionsnedsättning i Sverige allt oftare placeras i institutioner som snarare präglas av isolering än inkludering.

De särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för har under en längre tid varit föremål för granskningar av tillsynsmyndigheter, civilsamhällesorganisationer och media som rapporterat om missförhållanden, övergrepp och kränkningar på hemmen.

Under 2025 publicerade Institutet för mänskliga rättigheter en rapport som visar att Statens institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem i praktiken har utvecklats till institutioner för barn och unga med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Dessa barn är kraftigt överrepresenterade bland de som placeras på SiS ungdomshem. Rapporten konstaterar att flera av ungdomshemmen uppvisar drag som kännetecknar otillåtna institutioner enligt FN:s funktionsrättskommitté – de ligger ofta avskilt från samhällsgemenskapen och är fysiskt inhägnade med stängsel och grindar. Tillvaron vid ungdomshemmen präglas dessutom av strikta regler, övervakning och brist på meningsfulla aktiviteter. Denna utveckling innebär allvarliga risker för att Sverige inte uppfyller sina internationella åtaganden enligt funktionsrättskonventionen.

Behovet av inkluderande krisberedskap

Ett inkluderande krisberedskapsarbete är en central förutsättning för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i kris- och katastrofsituationer. Alla människor, oavsett funktionsförmåga, har rätt till skydd, information och stöd på lika villkor. Myndigheten för delaktighets rapport Krisberedskap för alla visar dock att funktionshinderperspektivet ofta saknas i det praktiska arbetet. Ungefär hälften av de intervjuade med ansvar för beredskapsarbetet anser att perspektivet behöver inkluderas bättre, och många kommuner uppger att brist på ansvarsfördelning och resurser är betydande hinder. Detta pekar på ett behov av tydligare ansvar, samordning och resurser för att säkerställa en krisberedskap som inte lämnar någon utanför.

Institutet för mänskliga rättigheter yttrade sig över utredningen Kommuners och regioners grundläggande beredskap inför kris och krig (SOU 2024:65). Vi välkomnade ambitionen att stärka den civila beredskapen men konstaterade att utredningen saknade ett tydligt människorättsperspektiv. I remissvaret betonades särskilt funktionsrättskonventionens krav på skydd av personer med funktionsnedsättning i risksituationer samt behovet av tillgängliga och inkluderande beredskapsplaner, inklusive arbetet med skyddsrum.