Ny kärnkraft i Sverige – fler möjliga platser vid kusten

Institutet är inte anmodat att yttra sig. Vi väljer ändå att inkomma med ett yttrande som rör generella människorättsliga risker i omställningen till fossilfri elproduktion, utan att beröra förslagen i promemorian. Vi vill göra det för att påminna om vetenskapens varning om “det snabbt försvinnande möjlighetsfönster för att säkra en livskraftig och hållbar framtid för alla”[1] och den internationella människorättens slutsatser om vikten av att kraftfullt begränsa utsläpp av växthusgaser i närtid för att undvika negativ påverkan på och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Institutets synpunkter

Det pågår en internationell rättsutveckling som inskärper betydelsen av mänskliga rättigheter för klimatförändringar, klimatomställning och klimatmål.

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR), FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) är exempel på instrument som ålägger staten att skydda rätten till liv, privatliv, hem, hälsa och egendom mot miljöhot.

En rad nationella domstolar har slagit fast att staten enligt EKMR är skyldig att minska utsläppen för att skydda mänskliga rättigheter. Staters förpliktelse att avvärja kända hot mot individers liv och hälsa anses idag ha koppling till utsläpp av växthusgaser och hoten om extrema väderhändelser, översvämningar och värmeböljor. Varje stat har ett ansvar att göra sin del för att minska utsläppen av växthusgaser. Förslag på åtgärder i en omställning mot fossilfri energi är därmed inte bara välkommet utan även en skyldighet i enlighet med internationell rättspraxis.

Samtidigt finns en tydlig vetenskaplig konsensus om att utsläppsminskningar måste ske i närtid. I målet KlimaSeniorinnen et al mot Schweiz (KlimaSeniorinnen)[2] uttryckte den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) bland annat följande fakta med hänvisning till Förenta nationernas klimatpanels (IPCC) syntesrapport Klimat i förändring 2023:

“The IPCC stressed the urgency of near‑term integrated climate action. It noted that climate change was a threat to human well‑being and planetary health. There was a rapidly closing window of opportunity to secure a liveable and sustainable future for all (very high confidence). Climate‑resilient development integrated adaptation and mitigation to advance sustainable development for all, and was enabled by increased international cooperation, including improved access to adequate financial resources and inclusive governance and coordinated policies (high confidence). The choices and actions implemented in this decade would have impacts now and for thousands of years (high confidence).”[3]

Domstolen hänvisar även till rapportens uttalande att globala nettonollutsläpp av koldioxid behöver uppnås i början av 2050-talet för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.[4]

Europadomstolen slog i målet KlimaSeniorinnen fast att bristande åtgärder för att begränsa klimatförändringar kan innebära en kränkning av rätten till privatliv. Domstolen anförde att Schweiz hade underlåtit att agera i tid och på ett lämpligt och konsekvent sätt för att utforma, utveckla och genomföra relevant lagstiftning och åtgärder för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Schweiz hade därmed underlåtit att uppfylla sina positiva skyldigheter enligt EKMR och överskridit utrymmet för bedömning.

Om åtgärder skjuts för långt fram ökar risker samtidigt som möjligheten att undvika farliga tröskeleffekter minskar. Eftersom riskerna är tidskritiska, är även statens skyldigheter tidskritiska. Detta innebär att klimatpolitik ska utformas så att kraftfulla utsläppsminskningar inte i huvudsak är förlagda till en avlägsen framtid.[5]

Internationella domstolens (ICJ) rådgivande yttrande om klimatförändringar[6] ger ytterligare vägledning om kopplingarna mellan staters människorättsliga åtaganden och deras klimatpolitiska åtgärder. Yttrandet, som visserligen saknar bindande rättsverkan, klargör staters folkrättsliga skyldigheter i ljuset av gällande internationella konventioner och sedvanerätt. Domstolen beaktar därvid IPCC:s rapporter som den mest tillförlitliga och internationellt erkända vetenskapliga kunskapskällan.

ICJ konstaterar bland annat att stater har bindande folkrättsliga skyldigheter att vidta effektiva åtgärder mot klimatförändringarna. Dessa skyldigheter följer såväl av internationella klimatavtal som av internationella människorättsinstrument och av folkrättslig sedvanerätt. ICJ bekräftar också Parisavtalets 1,5-gradersmål och att stater måste vidta effektiva och ambitiösa åtgärder. Dessutom klargör ICJ att staterna har en skyldighet att agera med tillbörlig aktsamhet, bland annat genom att anta nödvändiga lagstiftnings- och regleringsåtgärder för att förebygga och åtgärda miljöskador, däribland klimatskador, förorsakade av privata aktörer inom deras jurisdiktion.

Ärendets handläggning

Detta remissvar har beslutats av direktören Fredrik Malmberg och föredragits av utredaren Brittis Edman. I beredningen har även juristerna Matilda Wilhelm och Anna Rosenmüller Nordlander deltagit. I den slutliga beredningen har ställföreträdande direktör och tillförordnad chef för enheten för utredning och analys Charlotte Palmstierna deltagit.

Fredrik Malmberg, direktör

Noter

[1] Klimat i förändring 2023, Syntesrapport

FN:s klimatpanel IPCC – Sammanfattning för beslutsfattare

[2] Europadomstolen, stora kammaren, KlimaSeniorinnen mfl mot Schweiz, ansökningsnummer 53600/20, 9 april 2024.

[3] Ibid p. 118.

[4] Ibid p. 113.

[5] jfr Ibid p. 550.

[6] Internationella domstolen, 23 juli 2025, Rådgivande yttrande, Staters skyldigheter i fråga om klimatförändringar.