"Barn och personer med funktionsnedsättning kan inte få sina rättigheter tillgodosedda"

Selma Gušić och Ida Gunge är båda utredare på Institutet för mänskliga rättigheter och bevakar migrationsfrågor och barns rättigheter inom migration. Under våren 2026 har de besökt Migrationsverkets mottagnings- och återvändandecenter för att observera hur de mänskliga rättigheterna tillgodoses på centren och intervjua personer som bor där. Resultatet av undersökningen går att läsa i rapporten ”Att leva i väntan: Mänskliga rättigheter på mottagnings- och återvändandecenter”.

Berätta, varför ville Institutet för mänskliga rättigheter göra en undersökning om mänskliga rättigheter på mottagnings- och återvändandecenter?

– Vi har under en tid fått information om brister i levnadsvillkoren på Migrationsverkets mottagnings- och återvändandecenter genom våra kontakter i civilsamhället. Det har varit uppgifter om trångboddhet, otrygghet, brist på utrymmen för barn att leka på och att många boende mår psykiskt dåligt. Detta har också flertalet gånger lyfts i media. I och med implementeringen av EU:s nya asylpakt i Sverige kommer i princip alla asylsökande vid något tillfälle bo på ett mottagnings- och återvändandecenter. Det är mycket viktigt att levnadsvillkoren på centren är sådana att de boende har tillgång till sina mänskliga rättigheter. Vi bestämde oss därför för att göra en egen undersökning och titta på boendesituationen ur ett människorättsperspektiv, berättar Ida Gunge.

Kan ni beskriva hur det kan se ut inne på ett sådant center?

– Det varierar mellan centern och beror bland annat på vad lokalerna har använts till tidigare, men också hur Migrationsverket har inrett lokalerna. Det vi främst slogs av när vi besökte mottagnings- och återvändandecentren är att det är rätt kala platser, berättar Selma Gušić.

Det är utrymmen med få möbler som mer liknar en institution än en hemmamiljö. Boenderummen har våningssängar och ibland ett skåp eller ett bord med stol. Rummen delas av upp till sex personer, därför finns det rätt lite utrymme för ens privata saker. Det finns få gemensamma utrymmen. Det finns en matsal som är öppen vissa tider under dygnet. Ofta finns ett utrymme likt en reception där Migrationsverkets personal eller väktare finns tillgängliga vissa tider, här kan det finnas fåtöljer eller soffor och bord. På flera center finns lekrum med leksaker. Dessa rum är oftast låsta och tillgängliga enbart under de tider som civilsamhällsorganisationer bemannar rummen. På en del center finns toaletter och duschrum i korridorerna och dessa delas av de boende på respektive våningsplan. På flera center finns toalett inne på rummet.

De center vi har besökt är lokaliserade i utkanten av samhällena med stora vägar, parkeringsplatser och industrilokaler runtomkring. Ett av centren låg nära ett villakvarter i ena riktningen.

På de center vi har besökt bor barnfamiljer med två föräldrar i egna rum. Ensamstående föräldrar med barn delar rum med andra ensamstående föräldrar, medan vuxna utan barn delar rum med andra vuxna. Avsaknaden av privata utrymmen är mycket påtaglig.

Hur kan en typisk dag se ut för någon som bor på ett mottagnings- och återvändandecenter?

Dagen är främst inrutad efter matsalens öppettider. De boende har ingen möjlighet att laga egen mat och behöver därför anpassa sig efter matsalens öppettider då det serveras mat, vilket i regel är tre gånger om dagen. De flesta barn går i skolan på vardagarna även om vi har fått uppgifter om barn som inte går i skolan. Vissa dagar kommer olika civilsamhällsorganisationer och anordnar aktiviteter för barn. Boende kan lämna centret men de har sällan råd att åka kollektivtrafik eller köpa egen mat. De boende vi har intervjuat berättar att det är skönt att kunna prata med andra och umgås, samtidigt finns det de som berättat att man på deras center förbjudit de boende att besöka varandras rum. Andra berättar att det är svårt att hitta utrymmen för att vara själv när man behöver det.

När som helst kan myndigheter komma för att hämta boende för att verkställa utvisning. Detta innebär en stor stress för alla. Barn och vuxna berättar om traumatiska scener när personer som inte vill utvisas släpas av polisen in i deras bilar.

Ni skriver i rapporten att barn är särskilt utsatta. Kan ni ge exempel på vad ni har sett och hört när ni har besökt centren?

De flesta vi har pratat med är föräldrar till yngre barn. De uttrycker stor oro för barnen på centren. Även andra vuxna vi har pratat med lyfter den svåra situationen för barnen. Boendeutrymmena och de geografiska placeringarna av de center vi besökte är inga tillgängliga miljöer för barn. Ofta saknas utrymmen som är anpassade för lek både inne och ute, vilket leder till att barnen rör sig i miljöer som inte är anpassade för dem. Utöver att det kan vara farligt för barnen att springa i trappor till exempel, så orsakar det också störningsmoment för andra boenden och leder till konflikter. Bristen på lekutrymmen gör att föräldrar har svårt att ha uppsikt över barnen. Många föräldrar beskriver att barnen inte vill äta av maten som serveras och samtidigt får föräldrarna inte laga egen mat till barnen. Vissa berättar att barnen kan vara hungriga på kvällen innan läggdags då matsalen är stängd.

På centren lever barnen inpå andra vuxna, detta kan också leda till otrygga situationer. Under arbetet med vår rapport har det bland annat rapporterats om en incident på mottagnings- och återvändandecentret i Märsta, där ett barn utsattes för våld i ett lekutrymme på centret. Ärendet utreddes som grov våldtäkt mot barn, men har nu lagts ned.

Ni skriver också om bristande tillgänglighet och otillräckliga anpassningar för personer med funktionsnedsättning. Hur märks detta ?

Centren är ofta inte anpassade för personer med fysiska funktionshinder. Det saknas ramper och anpassade boendeutrymmen. Personer med psykiska funktionsnedsättningar och trauman upplever miljön som mycket svår. Det kan till exempel handla om svårigheter att sova med främlingar i samma rum. De vi intervjuat har berättat om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som blivit utskällda av väktare och andra boende.

Både media och civilsamhället har tidigare rapporterat om allvarliga brister på mottagnings- och återvändandecenter. Bekräftar er rapport denna bild?

Ja, tyvärr så bekräftar vår rapport den bild som framkommit i media. Vi lyfter tydligare kopplingen till de mänskliga rättigheterna och att situationen som råder i vissa fall leder till kränkningar av de boendes rättigheter.

Ni ger flera rekommendationer till riksdag, regering och Migrationsverket. Finns det någon rekommendation som är särskilt viktig och brådskande ?

– Vi är tydliga med att vi bedömer att barn och personer med funktionsnedsättning inte kan få sina rättigheter tillgodosedda på Migrationsverkets mottagnings- och återvändandecenter så som dessa är utformade idag. I enlighet med de rekommendationer som finns från olika FN-kommittéer, bedömer vi också att denna typ av stora kollektiva boenden i regel inte är lämpliga för barn och personer med funktionsnedsättning överhuvudtaget. Vi rekommenderar därför att barnfamiljer och personer med funktionsnedsättning inte ska bo på centren, säger Ida Gunge.

Fram till dess att barnfamiljer och personer med funktionsnedsättning inte längre placeras i dessa kollektiva center, rekommenderar vi att Migrationsverket skyndsamt gör anpassningar som skapar fler ytor för barns lek och tillgänglighetsanpassar alla center. Vi rekommenderar även att centren ska delas upp i mindre enheter och att de boende ska få möjlighet att laga egen mat.

Ni har ju träffat och intervjuat personer som befinner sig i väldigt svåra livssituationer, hur påverkar det er som utredare och som medmänniskor?

– Vi blev mycket berörda. Automatiskt föreställer man sig att vara i samma situation med sina egna barn och den maktlöshet man skulle känna som förälder. Jag har själv levt på mottagningscenter som barn då jag och min familj var nyanlända i Sverige, så det väcker mycket minnen från den egna barndomen, berättar Selma Gušić.

Sedan lutar vi oss såklart mot vår professionella roll och vårt uppdrag att rapportera om de förhållanden vi observerat och de vittnesmål vi fått in. Det är på det sättet vi kan ta omhand det förtroende vi fått av de boende vi intervjuat.

Slutligen, vad hoppas ni att rapporten ska bidra till för förändring?

– Syftet med rapporten är att belysa de rättighetskränkningar vi ser på Migrationsverkets mottagnings- och återvändandecenter och påverka riksdag, regering och Migrationsverket att skapa boende där asylsökande får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Vår förhoppning är också att rapporten ska väcka förståelse för alla människors lika värde och rättigheter, oavsett uppehållstillstånd.

De som vi har intervjuat har alla uttryckt en önskan om att deras deltagande i rapporten ska bidra till att göra centren bättre för andra människor som ska komma att bo där, avslutar Ida Gunge.

Ta del av hela rapporten”Att leva i väntan: Mänskliga rättigheter på mottagnings- och återvändandecenter” (sammanfattning finns även på engelska, svenskt teckenspråk och i lättläst version).